Dialog

Här är en dialog mellan mig (Joacim) och Li om Adrian Tomines senaste album "Shortcomings" och lite annat serierelaterat. Den följer albumet ganska nära, så bäst är att läsa den med albumet uppslaget. Från början.


L: Inledningen är bra. Man stör sig på hans karaktär. Man stör sig på hans personlighet.

J: Tomine kan ha gömt sina åsikter i en otrevlig person för att slippa stå för dem själv.

L: Man kan sympatisera med vad Ben säger, tex. om att allt inte behöver vara statements, man han framför dem på ett väldigt otrevligt sätt.

J: "I'm in the industry" var en lyckad replik. Hans flickvän vet att han bara är chef över en biosalong, så han har ingen anledning att imponera. Alltså är det hans självbild att han är högre än alla andra.

J: Ben tycker att ras får för mycket uppmärksamhet, men samtidigt har han en fetish för västerländska kvinnor som han inte erkänner. Han är självblind men retoriskt skicklig.

J: Om Bens vän Alice hade varit man hade hon inte varit lika intressant. Jaga tjejer och sånt.

L: Och slåss. Hon blir avstängd.

J: Men att hon inte stöder Ben i hans konflikter är i alla fall originellt och inte kopplat till kön.

J: Ben verkar tro att rasism inte finns för att han själv inte upplevt det. Och finns inte rasism få finns inga raskopplade fenomen, som han dock själv visar prov på.

L: Nästa scen visar att Ben och Mikos relation är skör.

J: Autumn dyker upp. Ben har förmågan att prata skit om allting, men han gör det inte som spoken word som Autumn sysslar med. Han är intresserad istället.

J: Ben förnekar att han är intresserad av någon viss typ av kvinnor, vilket är en självlögn. Han pratar illa om Autumn inför sin flickvän, en vit lögn.

L: I kyrkscenen blir Alice nåt mer än bara Bens bollplank. En egen karaktär.

J: Ben visar att han ur ett historiskt perspektiv inte bryr sig om ras eller folk. De är väldigt avslappnade till det, även om Alice är medveten.

J: "Were you guys arguing, or is that just the way your language sounds?" Otroligt lyckat skämt, speciellt när han upprepar sig samt den tryckta stämningen.

J: Porrfilmsscenen är en nyckelscen. Ben verkar helt omedveten om sin fetish av västerländska tjejer.

L: Ben blir förresten enklare i språket när han blir arg, typ "and... and..."

J: Det är psykologiskt realistiskt. Karaktärerna är över huvud taget väl uppbyggda.

J: Rutan där han tittar in i monitorn efter Autumns slängkyss tycker jag är konstig. Den ger ingen extra information. Jämför med den känslomässigt maximalt effektgivande scenavslutande rutan i scenen efter.

L: Jag håller inte med. Det är bra en avslutning på sekvensen.

J: Vad säger du om flygplanssekvensen? De här "tomma rutorna" är väl ändå klimax i serien?

L: Ja, man ser att det går en massa tid, samtidigt får man inte veta vad som händer.

J: Fast man tror att det är nåt viktigt som händer.

L: Nu hade vi ju läst tredje delen först, så vi vet vad som händer. Hade jag inte läst den hade jag kanske trott att det bara går tid. Men i och med att han tar upp så många rutor så tyder det på att det händer nåt viktigt som man inte får se.

L: Man får ju veta vad som hände längre fram. Det kanske var meningen att man ska undra vad som hände.

J: Det är inga tankebubblor här.

L: Det är inga i hela albumet.

J: Jag menade det. Har du några i dina serier?

L: I den långa självbiografiska och "Sexkomplex" har jag tankebubblor, men inte i de senaste serierna. "Du fattar ingenting" var första serien som jag medvetet varken hade tankebubblor eller textplattor, och den blev ju väldigt populär. Jag har fått för mig att det anses lite finare utan tankebubblor.

J: Och textplattor, är de lika lite värda?

L: Tomine har det i vissa serier.

L: I begravningsserien hade jag helelr inga tankebubblor, men jag visade vad huvudpersonen tänkte genom att visa vad han skrev i sin dagbok.

J: Sista sidan på första delen av "Shortcomings" innehåller en del symmetri, speciellt i de två övre raderna, och speciellt den övre. Skulle du ha tänkt på det?

L: Jag hade kunnat göra det. Hade jag gjort som i första och sista rutan på raden, där han blickar utåt till sidokanterna in i de tomma skåpen, så hade jag ritat en helkroppsfigur i mittenrutan.

J: Det är helt tomt både i garderoben och toalettskåpet. Borde det itne vara halvtomt?

L: Jo, han har nog tagit bort allting för att det ska framgå att tydligt att hon är borta. Annars hade man itne förstått, det hade kunnat se helt normalt ut.

J: Intressant vilka detaljer man måste överdriva för att berätta en effektiv historia, även i en vardagsrealistisk serie.

J: Del två börjar på samma sätt som del ett - med ett kulturarrangemang som Ben ska reagera på. Man ser tydligt att Ben inte är ärlig. Kontrasten är tydlig.

L: Det tänkte jag inte på. Däremot tycker jag att den börjar bra, att man kastas in direkt i händelsen och inte får se nåt av samtalet som första delen slutade med.

J: Tycker du att hans figurer är stela?

L: Alltså, han tecknar i en sån realistisk stil att figurerna inte kan bli mer livfulla.

J: Hur kan du då leva dig in i karaktärerna?

L: Jag tycker inte att det är /för/ stelt och realistiskt.

J: Har du nåt exempel på en /för/ realistisk serie?

L: Jag tycker att "Age of Bronze" är på gränsen.

J: Men den gillar du ju jättemycket.

L: Det beror främst på att den handlar om grekisk mytologi. Sen är det ju bra manus också, men grekisk mytologi är det viktigaste.

L: Någon har beskrivit Tomines serier som serier mer för intellektet och hjärnan än hjärtat.

J: Tycker du att det stämmer?

L: Ja, jag tycker de är mer än bara prat- och relationsserier. De ger mig nåt på ett djupare plan.

J: Men "Shortcomings" är ju /ytligt/ sett prat- och relationsserier. Vari består det djupare?

L: Den tar upp teman som rasism, sexualitet och värderingar i olika grupper. Skillnaden ör att personerna kan prata om intressanta ämnen, så är det oftast inte i relationsserier.

J: Vilka är dina favoritserier av Tomine?

L: Mina favoritserier i "Sleepwalk" är "Hazel Eyes" och "Dylan & Donovan", eller vad den heter.

J: Men där är det inte vad de diskuterar som är intressant utan gestaltningen?

L: Ja, båda de serierna handlar om folk som inte riktigt passar in i sitt sammanhang, i sin familj eller bland sina vänner.

J: Är det utanförskapet som är det intressantaste ämnet i Tomines serier?

L: Ja.