Idag var jag och lyssnade på ett slutseminarium för magisteruppsatser. Det ingick som ett obligatoriskt moment i kusen som jag läser, men just denna uppsats (som för övrigt var skriven av Magnus Johansson) var intressant eftersom den handlade om hur seriemediet presenterats i bibliotekspressen 1960-1999. Det verkar stämma ändå som en av mina lärare sa; att varje årskull på bibliotekshögskolan brukar ha en handfull serienördar.
Johansson hade gått igenom tre bibliotekstidskrifter, Biblioteksbladet, Bibliotek i Samhälle och Barn och Kultur, och granskat alla artiklar och recensioner som tog upp serier under ovan nämnda år, vilket sammanlagt var över hundra stycken. Ett synnerligen gediget arbete.
Resultatet visade att de negativa omdömena befann sig i majoritet under 60- till 80-talet, även om det samtidigt nästan alltid funnits en acceptans av seriemediets potential. Kritiken var ofta ideologisk och rörde de värderingar som serierna sades förmedla (våldsromantik, rasism, förlegad kvinnosyn, etc). Som vanligt var det omtanken om det uppväxande släktet som stod i fokus. Serieläsning kunde enligt vissa leda barnen till våld, kriminalitet och pornografikonsumtion. Serier klumpades även ofta samman med "skräpkultur" och ställdes som motsats till den goda läsningen av böcker. Författaren jämförde detta med den låga status som romanen länge innehade i förhållande till dramer och lyrik, innan den slutligen blev fullt accepterad under 1800-talet.
Under 90-talet avtog kritiken och en mer positiv syn på serier verkar ha etablerats (dessutom var det nu istället videovåld och dataspel som var de nya hoten mot barn och ungdomar). Det faktum att serier är något som även kan vara riktat till vuxna verkar även ha framgått lite tydligare på senare år.
Författaren tillade att de flesta som engagerat sig i seriefrågan inte kommit från biblioteksvärlden och ställde sig frågan ifall bibliotekarier generellt sett var ett ovanligt oengagerat släkte, vilket väckte en del munterhet från åhörarna. Men det var ju något som man bara kunde spekulera kring...
/Li
fredag 25 maj 2007
lördag 19 maj 2007
Årets SPX-skörd
Det här året fick jag en tydligare bild av seriefanzin-Sverige än tidigare, mest för att jag fick chans att läsa dem. Vilka fanzin stod ut och vilka förtjänar att nämnas?
När Drömmar Dör av Johan och Karin Rindevall
Detta var det mest ambitiösa fanzinet sett till tekniskt utförande och en av de mest ambitiösa sett till berättandet. Fyra personer presenteras med den gemensamma nämnaren att de känner sig svikna eller rädda när omgivningen visar sidor de inte trodde fanns eller ville tänka på. Det är en väldigt bra idé måste jag säga. Det är något som nästan alla kan relatera till samtidigt som det går att göra intrikata historier av temat som nästan kan vara hur komplicerade som helst och handla om såväl konkreta som abstrakta ämnen: vänskap, religion, gruppen, döden, mm. Av alla möjligheter handlar dock två av historierna om något så banalt som vanlig heterokärlek, och ju banalare scenario man tar upp, desto mer förpliktigare det att vara originell. Men det är just vad en annan berättelse är, som handlar om en pojke som utan större anledning än en film får dödsångest som inte ens hans mor kan bota. Det verkar också som mest krut har lagts ner på denna berättelse som inte är så förutsägbar som kärleksberättelserna. Men det kan hända att jag missat en del teman och liknande som Karin tipsar oss om att söka efter i efterordet. Jag hoppas att de fortsätter utveckla sitt serieberättande och behåller sina ambitioner. Vilket raskt för oss över till nästa serie.
Breakthrough av Daniel Lenneer
Det här tror jag var det bästa fanzinet jag läste på expot. Titelserien handlar om när Daniel Lenneer skapar sitt mästerverk i form av en animerad kortfilm som dock får dåligt betyg av konstskolan han går på vilket gör honom deprimerad. Det känns som om det är såna här historier När Drömmar Dör försökte skildra. Kan hända blir det mer intressant för att det är realistiskt och inte handlar om kärlek. Det är också möjligt att det speciellt tilltalar en viss åldersgrupp på människor mellan 25-30 som hunnit haft lite livserfarenhet och tvingats överge sin tidigare naivitet om hur världen fungerar.
De andra serierna är innehåller mycket lågmäld humor och nostalgi och är trivsamma och mysiga, lite som att sitta i sin favoritfåtölj och läsa. Det är en konst att lyckas med det också. Han har förresten nyligen släppt ett album, Party med Pluto som det nog är värt att titta närmare på..
Tunguska Special: Glasregn av Tinet Elmgren
Tinet Elmgren har en väldigt driven tecknarstil och Glasregn är en effektivt berättad serie med en hel del intressanta rutlösningar. Bland annat blev jag imponerad av att rutorna på en sida halverades jämte varandra på samma sätt som A-formaten på papper halveras (A4, A5 osv). Jag är också svag för när tecknarna skriver om sina egna serier i fanzinen (ett utmärkt exempel är Finder-serien av Carla Speed McNeil (och vad är inte den ett bra exempel på!)).
Blue Crackers Vol 2 av Aggi och Tea
För oss som växte upp med Nintendo under 80- och 90-talet är Mega Man nostalgi i nästan vilken form den än dyker upp och hur dålig den är. Blue Crackers är dock inte dålig utan mer obegriplig (för oss som inte spelade X-serien förmodligen) men det är svårt att inte ta till sig serierna ändå. Serietecknarna behärskar stilen och fanzinet är professionellt producerat.
Till sist, musiktips: Boss for Leader av Slagsmålsklubben
/Joacim Jonsson
När Drömmar Dör av Johan och Karin Rindevall
Detta var det mest ambitiösa fanzinet sett till tekniskt utförande och en av de mest ambitiösa sett till berättandet. Fyra personer presenteras med den gemensamma nämnaren att de känner sig svikna eller rädda när omgivningen visar sidor de inte trodde fanns eller ville tänka på. Det är en väldigt bra idé måste jag säga. Det är något som nästan alla kan relatera till samtidigt som det går att göra intrikata historier av temat som nästan kan vara hur komplicerade som helst och handla om såväl konkreta som abstrakta ämnen: vänskap, religion, gruppen, döden, mm. Av alla möjligheter handlar dock två av historierna om något så banalt som vanlig heterokärlek, och ju banalare scenario man tar upp, desto mer förpliktigare det att vara originell. Men det är just vad en annan berättelse är, som handlar om en pojke som utan större anledning än en film får dödsångest som inte ens hans mor kan bota. Det verkar också som mest krut har lagts ner på denna berättelse som inte är så förutsägbar som kärleksberättelserna. Men det kan hända att jag missat en del teman och liknande som Karin tipsar oss om att söka efter i efterordet. Jag hoppas att de fortsätter utveckla sitt serieberättande och behåller sina ambitioner. Vilket raskt för oss över till nästa serie.
Breakthrough av Daniel Lenneer
Det här tror jag var det bästa fanzinet jag läste på expot. Titelserien handlar om när Daniel Lenneer skapar sitt mästerverk i form av en animerad kortfilm som dock får dåligt betyg av konstskolan han går på vilket gör honom deprimerad. Det känns som om det är såna här historier När Drömmar Dör försökte skildra. Kan hända blir det mer intressant för att det är realistiskt och inte handlar om kärlek. Det är också möjligt att det speciellt tilltalar en viss åldersgrupp på människor mellan 25-30 som hunnit haft lite livserfarenhet och tvingats överge sin tidigare naivitet om hur världen fungerar.
De andra serierna är innehåller mycket lågmäld humor och nostalgi och är trivsamma och mysiga, lite som att sitta i sin favoritfåtölj och läsa. Det är en konst att lyckas med det också. Han har förresten nyligen släppt ett album, Party med Pluto som det nog är värt att titta närmare på..
Tunguska Special: Glasregn av Tinet Elmgren
Tinet Elmgren har en väldigt driven tecknarstil och Glasregn är en effektivt berättad serie med en hel del intressanta rutlösningar. Bland annat blev jag imponerad av att rutorna på en sida halverades jämte varandra på samma sätt som A-formaten på papper halveras (A4, A5 osv). Jag är också svag för när tecknarna skriver om sina egna serier i fanzinen (ett utmärkt exempel är Finder-serien av Carla Speed McNeil (och vad är inte den ett bra exempel på!)).
Blue Crackers Vol 2 av Aggi och Tea
För oss som växte upp med Nintendo under 80- och 90-talet är Mega Man nostalgi i nästan vilken form den än dyker upp och hur dålig den är. Blue Crackers är dock inte dålig utan mer obegriplig (för oss som inte spelade X-serien förmodligen) men det är svårt att inte ta till sig serierna ändå. Serietecknarna behärskar stilen och fanzinet är professionellt producerat.
Till sist, musiktips: Boss for Leader av Slagsmålsklubben
/Joacim Jonsson
fredag 18 maj 2007
Det här med research
Blev meddelad genom Seriefrämjandet att Per Demervall skulle hålla en föreläsning på Skogås bibliotek i Huddinge om hur han rekonstruerar miljöer från 1700-, 1800- och 1900-talet i sina serier. Satan, den skulle jag verkligen ha behövt gå på! Jag planerar ju att göra en serie som ska utspela sig någon gång under 1700-talet. Ingenting komplicerat visserligen, men jag är en sån där person som gillar att vara någorlunda historiskt korrekt när det gäller arkitektur och klädstilar. Hur människorna verkligen levde och tänkte anser jag att det är närmast omöjligt att ge en autentisk bild av, men jag brukar helst vilja hålla mig så nära den mentalitet och de rådande idéströmningarna under epoken ifråga, som det går. Och det kräver ju en del research, vilket innebär att jag tyvärr inte åstadkommer lika många serier i historisk miljö som jag skulle vilja.
Nåja, min planerade serie är som sagt ganska enkel. Handlingen kretsar främst kring en dialog mellan två personer. Jag hade även turen att hitta en gammal gård från 1700-talet här i Borås att använda som modell. Det är den ni ser på bilderna ovan. Dörren jag sitter vid är inte ytterdörren utan den speciella dödingdörren som endast brukades till att bära ut gårdens döda igenom. När B-uppsatsen är färdig ska jag även ta mig tid att läsa på lite mer om svenskt bondeliv under den här tiden. Fast om någon som läser den här bloggen skulle råka sitta inne med en massa kunskaper på området får denna gärna höra av sig.
/Li
måndag 14 maj 2007
Nu blir det reklam
Om någon skulle ha missat det kan jag upplysa om att jag kom ut med Agnosis #5 rätt nyligen. Det går att antingen beställa från mig - liosterberg@hotmail.com - eller att köpa på
Staffars Serier i Stockholm
Seriezonen i Uppsala och
Dolores Serier i Göteborg
så länge lagret räcker.
/Li
Årets SPX-upplevelser
Så var det dags för det nionde Small Press Expo, eller det tredje för mig noga räknat. Jag tycker idén med SPX är fantastiskt bra. Man kan göra sitt lilla amatörfanzin, trycka upp och få ett bord lika stort som ett litet förlag att sälja sina grejer på. Även om de flesta kanske har större förhoppningar än vad verkligheten medger så är det ändå en kärlek till serier som lyser igenom evenemanget och man känner sig på nåt sätt allmänt serieinspirerad efter att ha varit där. Det behövs mer sån gräsrotsaktivitet.
I år valde arrangörerna att lägga SPX i en annan sal längre bort från rulltrapporna (i Kulturhuset i Stockholm för er som undrar) i en stor sal. Det hade sina plus och minus. Minus är skyltningen dit som inte var speciellt bra. Vid rulltrapporna var man åtminstone tvungen att passera några bord även om man kommit dit av misstag, men nu var man tvungen att veta var man skulle och leta sig dit. Dessutom var ingången och utgången samma smala port, vilket gjorde att hela salen planmässigt befann sig i bakvatten. En vag känsla sa mig att vi sålde färre fanzin än förra gången, men jag räknade inte. Det fanns åtminstone gott om utrymme och det var bra. Ett annat minus som lika gärna var ett plus var att aktiviteterna var på en scen i salen, och tog nästan all uppmärksamhet. Dåligt om man bara ville sälja fanzin eller prata med folk, bra om man faktiskt var intresserad av programpunkterna (för min del bara en av dem).
Vad fanns annat att notera? Serien Medley av Lisa Medin tog upp mycket mentalt utrymme, inte minst fysiskt eftersom hon hade gjort en stor pappfigur av huvudpersonen Axel i hennes serie, och eftersom hennes diverse medarbetare gick runt i Medley-t-shirtar varav några lottades ut (t-shirtarna alltså), och så fyllde hon år också. Få se om det upprepar sig nästa gång.
Genom närhet uppmärksammade sig också serieräven Olle Berg som var med och startade Galago i slutet på 70-talet. Jag hade nyligen fått honom rekommenderad och läst hans album så det var intressant att se hur han var. Han sålde serieporträtt för 20 kr och muttrade emellanåt om sina hopplösa illustrationsuppdrag som han livligt visade upp. Nästa dag såg vi honom på andra sidan salen (det var tydligen först till kvarn för bordstilldelningen som gällde) där han sålde porträtt för 30 kr. Det är roligt att inte alla på SPX är i 20-årsåldern, det betyder att det finns en framtid för alternativa serietecknare.
Serieaktiviteterna tog dock inte slut med SPX, utan fortsatte på lördagskvällen med NAFS(k):s årsmöte (dvs. Sveriges ankistförening). Jag hade inte varit på något tidigare men läst referaten i (k)uriren som medlem för flera år sen. De verkade alltid ha otroligt roligt med en massa lekar med föreningsformalian som bara en äkta nörd kan uppskatta, så jag såg fram mot att se det live. Väl där imponerades jag först av Olof Siverbos fantastiska förmåga att minnas mig efter att bara ha sett mig i ett par-tre dar för 13 år sen, och tom. mitt namn! Sen hamnade vi raskt i en tutfrågesport (en kul trivialek som man borde införa på SPX nån gång), där vi delade upp oss i två lag med en tuta var. Frågeställaren ställde sen en kryptisk ankistfråga om tex antalet knattar i en viss serieruta medan Stefan Diös flinade fiffigt. Om ingen kunde passerade tutan fram och tillbaka tills rätt svar inställde sig eller frågeställaren tröttnade.
Vi fick också titta på gamla Disneykortfilmer, bla The Mad Doctor från 1933, där Pluto kidnappas av titelpersonen för att få sin hjärna utbytt. Musse försöker rädda honom och måste hitta rätt genom ett labyrintisk spökslott där skelett bakom varje dörr och trappa ständigt snärjer honom. Denna klassiker som jag verkligen kan rekommendera blev tydligen förbjuden i Tyskland för att den var för skrämmande för barn.
Härnäst: Årets SPX-skörd
/Joacim Jonsson
I år valde arrangörerna att lägga SPX i en annan sal längre bort från rulltrapporna (i Kulturhuset i Stockholm för er som undrar) i en stor sal. Det hade sina plus och minus. Minus är skyltningen dit som inte var speciellt bra. Vid rulltrapporna var man åtminstone tvungen att passera några bord även om man kommit dit av misstag, men nu var man tvungen att veta var man skulle och leta sig dit. Dessutom var ingången och utgången samma smala port, vilket gjorde att hela salen planmässigt befann sig i bakvatten. En vag känsla sa mig att vi sålde färre fanzin än förra gången, men jag räknade inte. Det fanns åtminstone gott om utrymme och det var bra. Ett annat minus som lika gärna var ett plus var att aktiviteterna var på en scen i salen, och tog nästan all uppmärksamhet. Dåligt om man bara ville sälja fanzin eller prata med folk, bra om man faktiskt var intresserad av programpunkterna (för min del bara en av dem).
Vad fanns annat att notera? Serien Medley av Lisa Medin tog upp mycket mentalt utrymme, inte minst fysiskt eftersom hon hade gjort en stor pappfigur av huvudpersonen Axel i hennes serie, och eftersom hennes diverse medarbetare gick runt i Medley-t-shirtar varav några lottades ut (t-shirtarna alltså), och så fyllde hon år också. Få se om det upprepar sig nästa gång.
Genom närhet uppmärksammade sig också serieräven Olle Berg som var med och startade Galago i slutet på 70-talet. Jag hade nyligen fått honom rekommenderad och läst hans album så det var intressant att se hur han var. Han sålde serieporträtt för 20 kr och muttrade emellanåt om sina hopplösa illustrationsuppdrag som han livligt visade upp. Nästa dag såg vi honom på andra sidan salen (det var tydligen först till kvarn för bordstilldelningen som gällde) där han sålde porträtt för 30 kr. Det är roligt att inte alla på SPX är i 20-årsåldern, det betyder att det finns en framtid för alternativa serietecknare.
Serieaktiviteterna tog dock inte slut med SPX, utan fortsatte på lördagskvällen med NAFS(k):s årsmöte (dvs. Sveriges ankistförening). Jag hade inte varit på något tidigare men läst referaten i (k)uriren som medlem för flera år sen. De verkade alltid ha otroligt roligt med en massa lekar med föreningsformalian som bara en äkta nörd kan uppskatta, så jag såg fram mot att se det live. Väl där imponerades jag först av Olof Siverbos fantastiska förmåga att minnas mig efter att bara ha sett mig i ett par-tre dar för 13 år sen, och tom. mitt namn! Sen hamnade vi raskt i en tutfrågesport (en kul trivialek som man borde införa på SPX nån gång), där vi delade upp oss i två lag med en tuta var. Frågeställaren ställde sen en kryptisk ankistfråga om tex antalet knattar i en viss serieruta medan Stefan Diös flinade fiffigt. Om ingen kunde passerade tutan fram och tillbaka tills rätt svar inställde sig eller frågeställaren tröttnade.
Vi fick också titta på gamla Disneykortfilmer, bla The Mad Doctor från 1933, där Pluto kidnappas av titelpersonen för att få sin hjärna utbytt. Musse försöker rädda honom och måste hitta rätt genom ett labyrintisk spökslott där skelett bakom varje dörr och trappa ständigt snärjer honom. Denna klassiker som jag verkligen kan rekommendera blev tydligen förbjuden i Tyskland för att den var för skrämmande för barn.
Härnäst: Årets SPX-skörd
/Joacim Jonsson
söndag 13 maj 2007
Sexserier
Under SPX passade jag även på att köpa Drift, Liv Strömquists och Jan Bieleckis feministiska sexserie, vilket för mig över till en fråga som jag funderat mycket på. Hur bedömer man egentligen sexserier? Det främsta syftet med sådana serier får ju sägas vara att verka sexuellt upphetsande. Är det i så fall graden av kåthet som ska utgöra kriterium för om en sexserie är bra eller inte? Eller kan en sexserie som har snygga teckningar och en genomtänkt handling, och som man därmed kanske mest uppskattar ur skönlitterär synpunkt, även betecknas som bra?
Jag får väl erkänna att jag personligen har lite svårt för att bli speciellt upphetsad av sex i serieform. Ska jag utgå från kåthetskriteriet blir det alltså inte många sexserier som i mina ögon är bra och det är ju lite sorgligt. Liknande problem uppstår med sexnoveller. Jag har en tendens att sätta igång och analysera texten istället för att bara läsa den. Och jag kan störa mig så in i helvete på en del ordval och beskrivningar. Kanske en skada från litteraturvetenskapen.
Nu är ni förstås nyfikna på att få veta vad jag tyckte om Drift. Jag tycker att den är ett bra initiativ. Teckningsstilen med sina skarpa kontraster i svart och vitt tilltalar mig estetiskt och handlingen känns alltid tillräckligt intressant. Det är även roligt att dessa queerfeministiska eskapader utspelar sig i en fiktiv 50-talsvärld, då detta decennium för mig i första hand står för konformitet. Däremot har jag aldrig varit intresserad av det mansideal som presenteras och det bidrar väl till viss del att kåtheten inte vill infinna sig. Muskulösa kroppar som dessutom är iklädda 50-talsmundering... Tråkigare än så kan det nästan inte bli för min del. Men som sagt, smaken är olika och Drift är ett bra initiativ.
/Li Österberg
Jag får väl erkänna att jag personligen har lite svårt för att bli speciellt upphetsad av sex i serieform. Ska jag utgå från kåthetskriteriet blir det alltså inte många sexserier som i mina ögon är bra och det är ju lite sorgligt. Liknande problem uppstår med sexnoveller. Jag har en tendens att sätta igång och analysera texten istället för att bara läsa den. Och jag kan störa mig så in i helvete på en del ordval och beskrivningar. Kanske en skada från litteraturvetenskapen.
Nu är ni förstås nyfikna på att få veta vad jag tyckte om Drift. Jag tycker att den är ett bra initiativ. Teckningsstilen med sina skarpa kontraster i svart och vitt tilltalar mig estetiskt och handlingen känns alltid tillräckligt intressant. Det är även roligt att dessa queerfeministiska eskapader utspelar sig i en fiktiv 50-talsvärld, då detta decennium för mig i första hand står för konformitet. Däremot har jag aldrig varit intresserad av det mansideal som presenteras och det bidrar väl till viss del att kåtheten inte vill infinna sig. Muskulösa kroppar som dessutom är iklädda 50-talsmundering... Tråkigare än så kan det nästan inte bli för min del. Men som sagt, smaken är olika och Drift är ett bra initiativ.
/Li Österberg
lördag 12 maj 2007
spx 07
Naturligtvis närvarade jag på årets spx. Jag sålde det senaste numret av Agnosis och köpte även själv på mig en bunt fanzines. Nu slog det mig att det kanske vore på sin plats att säga någonting om dem. Årets skörd blev förvånansvärt stor, annars brukar det alltid sluta med att jag köper alldeles för få fanzines. Vanligtvis känner jag mig så utstirrad när jag går runt och tittar bland borden, social fobiker som jag är, att jag hastar igenom alltihopa och missar en massa grejer. Känns mycket tryggare att själv sitta bakom ett bord och glo. Nåväl, jag börjar med tre fanzines ur högen...
Ljudspår #1 av Mikael Hansén Goobar
Består av två serier vars enda text utgörs av fragment av diverse låttexter. Detta är ett koncept som jag personligen egentligen inte är så förtjust i, men det finns en lågmäld stämning i serierna som jag gillar. Och teckningarna är väldigt trevliga. Det skulle vara intressant att se mer.
Breakthrough av Daniel Lenneer
Krossade förhoppningar, nostalgi och diskbänksrealism (bokstavligen). Allt med en charmig, ångestfylld humor som man bara inte kan motstå. Det här är bra, helt enkelt.
Goldenbird #1 av Ainur Elmgren
Handlingen kretsar kring en jazzdanserska på 1920-talet. Serien känns väldigt genomarbetad både vad gäller manus och teckningar och påminner mig lite om Nofret av Sussi Bech. Ska bli intressant att se hur den utvecklar sig. Det görs alldeles för få serier av den här sorten i Sverige.
/Li Österberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)