Nu ska jag ge mig i kast med det som jag vanligtvis har så oerhört svårt för: att recensera lästa serieböcker. Under bokmässan i Göteborg köpte jag Jamen förlåt då av Anneli Furmark. Jag har alltid gillat hennes serier rent generellt sedan jag först upptäckte dem i Galago, och betraktar henne som en av de bättre svenska serieskaparna inom den vardagsrealistiska genren.Jamen förlåt då samlar elva serienoveller av väldigt varierande längd; från de kortaste på bara ett par sidor till den längsta på hela femtio sidor. De är stilla och lågmälda på ett sätt som jag uppskattar. Vi får möta olika människor i vitt skilda livssituationer och följa dem under längre eller kortare tid. Vi får ta del av händelser som utifrån kan verka triviala och betydelselösa, men som för karaktärerna lämnade djupa avtryck. Allt ifrån en liten flickas möte med en man som verkar vara utvecklingsstörd till ett manligt par som besöker den enas frireligiösa föräldrar. Och i de flesta av serierna är det norrländska landskapet påtagligt närvarande med sina skogsklädda berg och sitt skarpa ljus.
Det jag verkligen beundrar hos Furmark är hennes förmåga att beskriva människor i olika åldrar och i så skilda situationer. Själv har jag lite svårt att gå utanför min egen erfarenhet eller det som jag fått mig berättat av andra. Jag börjar direkt oroa mig för ifall det verkligen är trovärdigt.
Det jag möjligtvis skulle kunna invända mot i Jamen förlåt då är att en del av serierna kan kännas lite väl triviala och slutar lite väl hastigt. Som med en axelryckning. Annars är detta ett album som jag varmt kan rekommendera till alla som är intresserade av den lågmälda, vardagsrealistiska genren.
/Li
