Satans vispefjolla

Har skissat färdigt sidan två och tre. Eller nästan. Det där med språket är fortfarande lite knepigt. Hur tidsenlig ska man anstränga sig för att vara när det gäller svordomar och kraftuttryck? Risken finns att det kommer låta väldigt tråkigt och rent av fånigt om man är alltför historiskt korrekt. Jag läste till exempel nånstans på nätet att vårat flitiga bruk av att strö in ordet "jävla" här och där framför ord, inte hunnit bli riktigt etablerat under 1700-talet. I den mån som det förekom var det tydligen snarare i betydelsen "djävulsk". Om detta är tillförlitliga fakta är jag inte helt säker på, men som synes har jag hur som helst tagit mig friheten att bortse från det i min serie.

Två tidstypiska ord som jag hittills använt mig av är svagsint (= förståndshandikappad) och horkona (= lösaktig kvinna), och de är ju faktiskt inte alltför roliga (och frågan är om vanligt folk verkligen skulle ha använt ett sådant ord som svagsint. Jag har främst sett det dyka upp i kyrkböcker eller juridiska protokoll). Letade runt efter lite mer grova och mustiga uttryck på denna sida men det var rätt klent med den saken. De flesta lät i nutida öron mer gulliga än förolämpande. Vad sägs till exempel om vispefjolla (= toka)?

Våra gamla könsord användes visserligen redan under 1700-talet, men till skillnad från i Sydeuropa användes de inte som förolämpningar. Av någon anledning rörde sig svordomarna i Norden främst inom den bibliska kategorin. Ska man vara historiskt korrekt i den frågan lär det alltså låta hur tråkigt som helst. Inte nog med att folk på den tiden levde i rigida genussystem och var skitigare än till och med jag är när jag varit ensam och inte duschat på en vecka, de hade inte lärt sig svära ordentligt heller.

/Li

Något är på gång

Äntligen har jag kommit igång och skissat första sidan på min nästa serie (den har än så länge inget namn). Det är alltså tänkt att den ska utspela sig under 1700-talet, vilket var den främsta anledningen till att det gått så trögt att komma igång. Det är svårt att få någorlunda realistiska bilder i huvudet av en verklighet som är så avlägsen i tid, språk och värderingar. Nu strävar jag som sagt inte efter att ge en så autentisk bild av det hela som möjligt, utan att berätta en bra historia, men jag vill i alla fall undvika att göra klumpiga, uppenbara snedtramp.

Sedan kan man givetvis fråga sig huruvida korrekt förståelse av äldre tidsepoker är möjlig överhuvudtaget. Enligt hermeneutiken (tolkningslära) är vi till exempel alltid hänvisade till vår egen samtids förståelsehorisont för vad som är möjligt att ta till sig. Kunskap är situationsbunden och vi kan bara förstå, exempelvis 1700-talet, på vår tids vis. Inte på 1700-talsmänniskornas vis. Men detta tänker jag då inte gå in djupare på, för så pretentiös är min serie definitivt inte!

/Li

Är det här en serie?

Ibland har jag funderat på vilken som egentligen var min första serie. Jag har tecknat och hittat på berättelser så länge som jag kan minnas, och serieskapandet pågick länge parallellt med illustrerade skrivna texter. Så vitt jag kan komma ihåg fanns det ingen monumental vändpunkt där jag plötsligt bestämde mig för att göra ett verk i serieform. Jag brukar dock räkna tio-tolv årsåldern som den ålder då denna uttrycksform började etablera sig som den dominerande hos mig, så de första serierna bör ha dykt upp strax innan. Häromdagen slog det mig emellertid att det kanske gick att gå ännu längre tillbaka, beroende på hur man definierar serier. I Serier - den osynliga konsten definierar till exempel Scott McCloud serier som

Uttrycksform som består av sidoställda, föreställande och andra bilder i avsiktlig sekvens, vilka syftar till att förmedla information och/eller framkalla ett estetiskt gensvar hos betraktaren.

Använder man sig av den definitionen skulle alltså mina tidigaste ordlösa berättelser kunna klassas som serier. Som nedanstående exempel tecknat när jag var ungefär fem år.

Spöket Kim får (bokstavligen) sparken från sitt jobb

Spöket Kim blir arg

Spöket Kim sätter på sig ett par boxhandskar

Spöket Kim springer tillbaka

Spöket Kim har slagit ner personen som sparkade ut honom och är glad igen

Ja, visst kunde man redan då se vilken begåvning jag var. ;)

/Li