Satans vispefjolla

Har skissat färdigt sidan två och tre. Eller nästan. Det där med språket är fortfarande lite knepigt. Hur tidsenlig ska man anstränga sig för att vara när det gäller svordomar och kraftuttryck? Risken finns att det kommer låta väldigt tråkigt och rent av fånigt om man är alltför historiskt korrekt. Jag läste till exempel nånstans på nätet att vårat flitiga bruk av att strö in ordet "jävla" här och där framför ord, inte hunnit bli riktigt etablerat under 1700-talet. I den mån som det förekom var det tydligen snarare i betydelsen "djävulsk". Om detta är tillförlitliga fakta är jag inte helt säker på, men som synes har jag hur som helst tagit mig friheten att bortse från det i min serie.

Två tidstypiska ord som jag hittills använt mig av är svagsint (= förståndshandikappad) och horkona (= lösaktig kvinna), och de är ju faktiskt inte alltför roliga (och frågan är om vanligt folk verkligen skulle ha använt ett sådant ord som svagsint. Jag har främst sett det dyka upp i kyrkböcker eller juridiska protokoll). Letade runt efter lite mer grova och mustiga uttryck på denna sida men det var rätt klent med den saken. De flesta lät i nutida öron mer gulliga än förolämpande. Vad sägs till exempel om vispefjolla (= toka)?

Våra gamla könsord användes visserligen redan under 1700-talet, men till skillnad från i Sydeuropa användes de inte som förolämpningar. Av någon anledning rörde sig svordomarna i Norden främst inom den bibliska kategorin. Ska man vara historiskt korrekt i den frågan lär det alltså låta hur tråkigt som helst. Inte nog med att folk på den tiden levde i rigida genussystem och var skitigare än till och med jag är när jag varit ensam och inte duschat på en vecka, de hade inte lärt sig svära ordentligt heller.

/Li