lördag 5 januari 2008

Bra initiativ

The Portent (eller Järtecknet som den borde hetat på svenska) av Peter Bergting är en snygg serie. Färgsättningen, nyanserna och skalorna är helt oklanderligt genomförda - speciellt kontrasten mellan varmt gulrött och kallt blått. Rutkompositionen är även den lyckad, med till exempel flera breda smala rektanglar ovanpå varandra innehållande bara ett par ögon etc. Detta är det bästa med serien.

I övrigt verkar hela berättelsen ganska stel och distanserad, mer som om den vore berättad än gestaltad, fastän man faktiskt kan se vad som händer i rutorna. Kanhända jag är ovan vid episka fantasyserier, men Bone hade mycket mer nerv och känsla i sig. Men det kanske är orättvist att jämföra med en sådan mästerlig serie (åtminstone innan den blev mer konventionell).

Epik blir lätt platt som en serie litografier om man inte har någon anledning att bry sig om karaktärerna. För att lyckas med det krävs (helst gestaltad) bakgrund och helst även perspektivskiften eller förändringar/utvidgningar av sammanghanget av typen lilla livet på landet -> något stort hot som påverkar hela världen. Det bör finnas en viss tröghet eller långsamhet i det också för att känslan av det tidigare mindre sammanhanget och därpå följande förändring/utvidgning ska kunna sjunka in ordentligt. I denna serie går dock det episka för fort. Allt verkar dessutom hända på några få dagar. Å andra sidan riskerar det bli "the neverending story" av det (som Bone till slut inte blev).

Det högdragna språket är också något som bidrar till det stela intrycket. Ett sådant språk passar bättre i poetiska sammanhang som trollformler eller återberättandet av en myt, men inte riktigt i löpande dialog. Dock - man vänjer sig väl förr eller senare vid allt (om man inte redan gett upp vill säga).

I handlingen är det två saker som står ut. En av dem är trädanden som håller i barnet som offrats till den och hur den sidohistorien utvecklade sig. Det var något överraskande att de lämnade barnet som sedan "dog" (eller så har jag läst för lite fantasty). Men just det kan nog ändå sägas vara det mest dramatiskt effektiva händelseförloppet.

Den andra saken är de två andarna som är positivt inställda till huvudpersonen Milo. De två är ett bra exempel på det sammanhangsskifte som jag nämnde tidigare - bifigurer som plötsligt spelar huvudrollen och ändrar historiens förutsättningar. Gärna mer sånt!

I övrigt anser jag att fler tecknare och manusförfattare bör samarbeta med varandra. Det är ovanligt att en människa är bra på bägge två.

/Joacim Jonsson

Inga kommentarer: