fredag 4 april 2008

Sjung, o gudinna...

Age of Bronze av Eric Shanower är en mästerlig serie. Punkt. Nämen, allvarligt talat, jag (Li) är nog egentligen inte lämpad att ge en rättvis bedömning av denna serie, med tanke på att jag är ett överentusiastiskt fan av grekisk mytologi (eller så kanske det är just det jag är).

Age of Bronze är historien om det trojanska kriget. Den är planerad till att sträcka sig över sju volymer, varav tre hittills finns utgivna. Det trojanska kriget är en välkänd klassiker och har givetvis återberättats åtskilliga gånger, men Shanowers skildring känns speciell i flera avseenden. Till att börja med är historien placerad i sin "rätta" historiska kontext. Homeros anses ha författat Iliaden (som redogör för några specifika händelser under det trojanska krigets tionde och sista år) någon gång under 700-talet fvt, men antikens greker var övertygade om att detta byggde på verkliga händelser som hade ägt rum runt 1200-talet fvt, under vad som idag kallas för bronsåldern. Följaktligen utspelas Age of Bronze (som namnet antyder) under bronsåldern istället för i klassisk antik miljö.

Shanower har lagt ner ett imponerande stort researcharbete för att få det hela så historiskt korrekt som möjligt. Enligt Iliaden tillbad grekerna och trojanerna samma gudar, trots att Troja ansågs ha legat i vad som idag är Turkiet. När trojanerna i Age of Bronze talar om sina gudar har Shanower därför istället tagit in de gudomligheter som dyrkades i det området under den tiden.

Vad beträffar Shanowers teckningsstil är den alldeles på gränsen till att vara för realistisk för min smak. Teckningarna är oerhört noggranna och detaljerade på ett sätt som gör att de ibland känns "tunga". Lyckligtvis lättas de ibland upp av mer cartoonaktiga inslag. Till exempel nedanstående sekvens:

Från Age of Bronze 3A - Betrayal


En annan sak som är speciellt med Age of Bronze är att alla övernaturliga inslag är bortskalade. I Iliaden är gudarna högst verkliga och ingriper flera gånger i människornas liv, men i Age of Bronze är allt reducerat till en nivå där man lika gärna kan tala om drömmar, fantasier och lyckliga/olyckliga sammanträffanden. Shanower lyfter istället fram människorna och deras relationer till varandra. Jag är imponerad av hur han lyckas porträttera dem på ett sätt så att de verkligen känns levande. Trots myllret av karaktärer har de flesta ändå någon form av individuella drag som gör att de sticker ut. Detta medför visserligen även en ganska vemodig stämning för den som är väl förtrogen med historiens utgång och känner till vilka tragedier som väntar.

Kort sagt, Age of Bronze är en otroligt genomarbetad och medryckande serie som vann mitt hjärta redan efter den första volymen.

/Li

lördag 5 januari 2008

Bra initiativ

The Portent (eller Järtecknet som den borde hetat på svenska) av Peter Bergting är en snygg serie. Färgsättningen, nyanserna och skalorna är helt oklanderligt genomförda - speciellt kontrasten mellan varmt gulrött och kallt blått. Rutkompositionen är även den lyckad, med till exempel flera breda smala rektanglar ovanpå varandra innehållande bara ett par ögon etc. Detta är det bästa med serien.

I övrigt verkar hela berättelsen ganska stel och distanserad, mer som om den vore berättad än gestaltad, fastän man faktiskt kan se vad som händer i rutorna. Kanhända jag är ovan vid episka fantasyserier, men Bone hade mycket mer nerv och känsla i sig. Men det kanske är orättvist att jämföra med en sådan mästerlig serie (åtminstone innan den blev mer konventionell).

Epik blir lätt platt som en serie litografier om man inte har någon anledning att bry sig om karaktärerna. För att lyckas med det krävs (helst gestaltad) bakgrund och helst även perspektivskiften eller förändringar/utvidgningar av sammanghanget av typen lilla livet på landet -> något stort hot som påverkar hela världen. Det bör finnas en viss tröghet eller långsamhet i det också för att känslan av det tidigare mindre sammanhanget och därpå följande förändring/utvidgning ska kunna sjunka in ordentligt. I denna serie går dock det episka för fort. Allt verkar dessutom hända på några få dagar. Å andra sidan riskerar det bli "the neverending story" av det (som Bone till slut inte blev).

Det högdragna språket är också något som bidrar till det stela intrycket. Ett sådant språk passar bättre i poetiska sammanhang som trollformler eller återberättandet av en myt, men inte riktigt i löpande dialog. Dock - man vänjer sig väl förr eller senare vid allt (om man inte redan gett upp vill säga).

I handlingen är det två saker som står ut. En av dem är trädanden som håller i barnet som offrats till den och hur den sidohistorien utvecklade sig. Det var något överraskande att de lämnade barnet som sedan "dog" (eller så har jag läst för lite fantasty). Men just det kan nog ändå sägas vara det mest dramatiskt effektiva händelseförloppet.

Den andra saken är de två andarna som är positivt inställda till huvudpersonen Milo. De två är ett bra exempel på det sammanhangsskifte som jag nämnde tidigare - bifigurer som plötsligt spelar huvudrollen och ändrar historiens förutsättningar. Gärna mer sånt!

I övrigt anser jag att fler tecknare och manusförfattare bör samarbeta med varandra. Det är ovanligt att en människa är bra på bägge två.

/Joacim Jonsson

Önskningar inför 2008

Staffars Seriers Blog har uppmanat bloggande serietecknare att berätta om sina önskningar inför serieåret 2008 och vad man tror kommer att hända. Vet inte om jag har så mycket nytt att komma med, men mina önskningar är följande:

Att serier börjar tas på större allvar och inte ständigt ges ett lägre kulturellt värde än film och litteratur.

Att flera förlag satsar på att ge ut serier.

Att det ska finnas en mångfald av teman och genrer bland det som ges ut.

Även om en stor del av Galagos serier inte tilltalar min personliga smak, så ansluter jag mig i förhoppningarna om att deras internationella satsning lyckas, då det vore trevligt ifall svenska serier blev lite mer kända utomlands.

Att intresset för manga leder till att det även tas in japanska alternativserier som är riktade till en mer vuxen publik.

Att min seriebok Det är inte så här det ska vara får ett någorlunda varmt mottagande (och att min familj förblir lyckligt ovetande om den). ;)

Vad jag sedan tror kommer att hända är mycket svårare att säga. Där står jag nog över tills vidare.

/Li

onsdag 12 december 2007

Koncentrat av mänskliga tillkortakommanden

Adrian Tomine är en av mina absoluta favoritserieskapare. Jag tycker att han både är en oerhört skicklig berättare och tecknare (möjligtvis kan man anmärka på att hans stil ibland känns aningen stel och realistisk och att lite mer expressiva ansiktsuttryck inte skulle vara i vägen i de situationer då karaktärerna känner riktigt starkt). En annan sak som jag gillar med Tomines serier är att de påfallande ofta handlar om personer som avviker från omgivningen, som inte riktigt fungerar socialt eller är vad många skulle kalla för "misslyckade".

Shortcomings är, så vitt jag vet, Tomines första serieroman (nu använder jag ordet serieroman i betydelsen av att det är en enda, lång, sammanhållande berättelse, till skillnad från hans tidigare novellsamlingar. Men jag är lite osäker på vad som egentligen karaktäriserar en serieroman). Handlingen kretsar kring Ben Tanaka som på ytan har ett ganska "lyckat" liv. Han har anställning vid en biograf och bor tillsammans med den fasta flickvännen Miko. Redan från början blir man dock medveten om att situationen är rätt skör och håller på att falla sönder. Ben har en överdrivet kritisk och okänslig attityd, och verkar dessutom ha en lite fetischistisk dragning till det vita västerländska skönhetsidealet, varav hans flickvän gör en väldigt stor sak av i synnerhet det senare. Ingen i berättelsen är egentligen skildrad som helt sympatisk.
Ett koncentrat av mänskliga tillkortakommanden.

Nu får det vara nog med realism. Nästa gång blir det Age of Bronze och The Portent.

/Li

tisdag 11 december 2007

BOP

Egentligen kanske jag borde avliva den här bloggen, med tanke på hur sällan som jag tar mig tid att uppdatera den. Att Joacim nästan aldrig skriver i den heller gör inte saken bättre (och det var ju det som var själva poängen med att vara två om bloggen, att den därigenom skulle uppdateras tillräckligt ofta). Det senaste som jag läst i serieväg är i alla fall Box Office Poison av Alex Robinson och Shortcomings av Adrian Tomine. Jag får väl säga att jag blev rätt fäst vid båda.

Box Office Poison
är ett imponerande verk på strax över sexhundra sidor och följer en grupp mer eller mindre unga människors liv i New York. Det är små berättelser om vardagens umbäranden, om kärlek, relationer, påfrestande jobb, framtidsdrömmar och jobbiga förflutna. Det hela känns trovärdigt. Robinson har onekligen känsla för dialoger och karaktärerna är porträtterade med tillräckligt stort djup och oemotståndlig charm för att göra berättelserna intressanta (att ett par av dem dessutom är serietecknare gör det än mer charmigt ur min synvinkel). Jag kan annars lätt betrakta historier som endast handlar om vardagliga, mänskliga relationer, utan några mer filosofiska inslag, som mindre intressanta. Men Box Office Poison är en rekommenderad läsupplevelse.

Shortcomings härnäst...

/Li

söndag 7 oktober 2007

Jamen förlåt då

Nu ska jag ge mig i kast med det som jag vanligtvis har så oerhört svårt för: att recensera lästa serieböcker. Under bokmässan i Göteborg köpte jag Jamen förlåt då av Anneli Furmark. Jag har alltid gillat hennes serier rent generellt sedan jag först upptäckte dem i Galago, och betraktar henne som en av de bättre svenska serieskaparna inom den vardagsrealistiska genren.

Jamen förlåt då samlar elva serienoveller av väldigt varierande längd; från de kortaste på bara ett par sidor till den längsta på hela femtio sidor. De är stilla och lågmälda på ett sätt som jag uppskattar. Vi får möta olika människor i vitt skilda livssituationer och följa dem under längre eller kortare tid. Vi får ta del av händelser som utifrån kan verka triviala och betydelselösa, men som för karaktärerna lämnade djupa avtryck. Allt ifrån en liten flickas möte med en man som verkar vara utvecklingsstörd till ett manligt par som besöker den enas frireligiösa föräldrar. Och i de flesta av serierna är det norrländska landskapet påtagligt närvarande med sina skogsklädda berg och sitt skarpa ljus.

Det jag verkligen beundrar hos Furmark är hennes förmåga att beskriva människor i olika åldrar och i så skilda situationer. Själv har jag lite svårt att gå utanför min egen erfarenhet eller det som jag fått mig berättat av andra. Jag börjar direkt oroa mig för ifall det verkligen är trovärdigt.
Det jag möjligtvis skulle kunna invända mot i Jamen förlåt då är att en del av serierna kan kännas lite väl triviala och slutar lite väl hastigt. Som med en axelryckning. Annars är detta ett album som jag varmt kan rekommendera till alla som är intresserade av den lågmälda, vardagsrealistiska genren.

/Li

lördag 8 september 2007

Arbetet går vidare


Den här bilden kommer förmodligen att tjäna som omslag till Agnosis #6. Jag blev väldigt nöjd med den; den är enkel men ändå effektfull. "Med andra ögon" blir med största sannolikhet huvudserien i numret, så det är ytterst lämpligt att ha Hanna och Mara på omslaget (och hoppas att de av mina fans som föredrar vardagsrealism inte kommer bli avskräckta. Eller att eventuella fantasyfantaster blir besvikna på avsaknaden av drakar, svärdsdueller och stora bröst).

Jag har dock betämt mig för att vänta med färdigställandet av fanzinet till efter bokmässan. Eller rättare sagt efter att min bok Det är inte så här det ska vara kommit ut, vilket den i nuläget beräknas göra omkring den 1 november. Skälet till det är givetvis att inte avslöja mer om serien med samma namn, alltså den självbiografiska serien som går som följetång i Agnosis och som kommer publiceras i sin helhet i boken. Det är faktiskt ungefär tjugo sidor kvar på den historien innan den når sitt slut. Och tro mig, the worst is yet to come!

/Li