Ibland har jag funderat på vilken som egentligen var min första serie. Jag har tecknat och hittat på berättelser så länge som jag kan minnas, och serieskapandet pågick länge parallellt med illustrerade skrivna texter. Så vitt jag kan komma ihåg fanns det ingen monumental vändpunkt där jag plötsligt bestämde mig för att göra ett verk i serieform. Jag brukar dock räkna tio-tolv årsåldern som den ålder då denna uttrycksform började etablera sig som den dominerande hos mig, så de första serierna bör ha dykt upp strax innan. Häromdagen slog det mig emellertid att det kanske gick att gå ännu längre tillbaka, beroende på hur man definierar serier. I Serier - den osynliga konsten definierar till exempel Scott McCloud serier som
Uttrycksform som består av sidoställda, föreställande och andra bilder i avsiktlig sekvens, vilka syftar till att förmedla information och/eller framkalla ett estetiskt gensvar hos betraktaren.
Använder man sig av den definitionen skulle alltså mina tidigaste ordlösa berättelser kunna klassas som serier. Som nedanstående exempel tecknat när jag var ungefär fem år.
Ja, visst kunde man redan då se vilken begåvning jag var. ;)
/Li
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Var bilderna sidoställda då? Det känns mer som en bilderbok.
/signatur "Samnärvaro forever"
Jo, de satt egentligen ihophäftade i bilderboksformat, så det lutar väl mer åt det hållet.
Fast vad kallas de här böckerna av Joanna Rubin Dranger? Serieromaner... grafiska romaner? Där är det ju också bara en bild på varje sida, men med text och pratbubblor då förstås. Mina bilder kanske kan passera som en ordlös grafisk roman? ;)
Skicka en kommentar