Visar inlägg med etikett spx. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett spx. Visa alla inlägg

lördag 19 maj 2007

Årets SPX-skörd

Det här året fick jag en tydligare bild av seriefanzin-Sverige än tidigare, mest för att jag fick chans att läsa dem. Vilka fanzin stod ut och vilka förtjänar att nämnas?

När Drömmar Dör av Johan och Karin Rindevall

Detta var det mest ambitiösa fanzinet sett till tekniskt utförande och en av de mest ambitiösa sett till berättandet. Fyra personer presenteras med den gemensamma nämnaren att de känner sig svikna eller rädda när omgivningen visar sidor de inte trodde fanns eller ville tänka på. Det är en väldigt bra idé måste jag säga. Det är något som nästan alla kan relatera till samtidigt som det går att göra intrikata historier av temat som nästan kan vara hur komplicerade som helst och handla om såväl konkreta som abstrakta ämnen: vänskap, religion, gruppen, döden, mm. Av alla möjligheter handlar dock två av historierna om något så banalt som vanlig heterokärlek, och ju banalare scenario man tar upp, desto mer förpliktigare det att vara originell. Men det är just vad en annan berättelse är, som handlar om en pojke som utan större anledning än en film får dödsångest som inte ens hans mor kan bota. Det verkar också som mest krut har lagts ner på denna berättelse som inte är så förutsägbar som kärleksberättelserna. Men det kan hända att jag missat en del teman och liknande som Karin tipsar oss om att söka efter i efterordet. Jag hoppas att de fortsätter utveckla sitt serieberättande och behåller sina ambitioner. Vilket raskt för oss över till nästa serie.

Breakthrough av Daniel Lenneer

Det här tror jag var det bästa fanzinet jag läste på expot. Titelserien handlar om när Daniel Lenneer skapar sitt mästerverk i form av en animerad kortfilm som dock får dåligt betyg av konstskolan han går på vilket gör honom deprimerad. Det känns som om det är såna här historier När Drömmar Dör försökte skildra. Kan hända blir det mer intressant för att det är realistiskt och inte handlar om kärlek. Det är också möjligt att det speciellt tilltalar en viss åldersgrupp på människor mellan 25-30 som hunnit haft lite livserfarenhet och tvingats överge sin tidigare naivitet om hur världen fungerar.

De andra serierna är innehåller mycket lågmäld humor och nostalgi och är trivsamma och mysiga, lite som att sitta i sin favoritfåtölj och läsa. Det är en konst att lyckas med det också. Han har förresten nyligen släppt ett album, Party med Pluto som det nog är värt att titta närmare på..

Tunguska Special: Glasregn av Tinet Elmgren

Tinet Elmgren har en väldigt driven tecknarstil och Glasregn är en effektivt berättad serie med en hel del intressanta rutlösningar. Bland annat blev jag imponerad av att rutorna på en sida halverades jämte varandra på samma sätt som A-formaten på papper halveras (A4, A5 osv). Jag är också svag för när tecknarna skriver om sina egna serier i fanzinen (ett utmärkt exempel är Finder-serien av Carla Speed McNeil (och vad är inte den ett bra exempel på!)).

Blue Crackers Vol 2 av Aggi och Tea

För oss som växte upp med Nintendo under 80- och 90-talet är Mega Man nostalgi i nästan vilken form den än dyker upp och hur dålig den är. Blue Crackers är dock inte dålig utan mer obegriplig (för oss som inte spelade X-serien förmodligen) men det är svårt att inte ta till sig serierna ändå. Serietecknarna behärskar stilen och fanzinet är professionellt producerat.

Till sist, musiktips: Boss for Leader av Slagsmålsklubben

/Joacim Jonsson

måndag 14 maj 2007

Årets SPX-upplevelser

Så var det dags för det nionde Small Press Expo, eller det tredje för mig noga räknat. Jag tycker idén med SPX är fantastiskt bra. Man kan göra sitt lilla amatörfanzin, trycka upp och få ett bord lika stort som ett litet förlag att sälja sina grejer på. Även om de flesta kanske har större förhoppningar än vad verkligheten medger så är det ändå en kärlek till serier som lyser igenom evenemanget och man känner sig på nåt sätt allmänt serieinspirerad efter att ha varit där. Det behövs mer sån gräsrotsaktivitet.

I år valde arrangörerna att lägga SPX i en annan sal längre bort från rulltrapporna (i Kulturhuset i Stockholm för er som undrar) i en stor sal. Det hade sina plus och minus. Minus är skyltningen dit som inte var speciellt bra. Vid rulltrapporna var man åtminstone tvungen att passera några bord även om man kommit dit av misstag, men nu var man tvungen att veta var man skulle och leta sig dit. Dessutom var ingången och utgången samma smala port, vilket gjorde att hela salen planmässigt befann sig i bakvatten. En vag känsla sa mig att vi sålde färre fanzin än förra gången, men jag räknade inte. Det fanns åtminstone gott om utrymme och det var bra. Ett annat minus som lika gärna var ett plus var att aktiviteterna var på en scen i salen, och tog nästan all uppmärksamhet. Dåligt om man bara ville sälja fanzin eller prata med folk, bra om man faktiskt var intresserad av programpunkterna (för min del bara en av dem).

Vad fanns annat att notera? Serien Medley av Lisa Medin tog upp mycket mentalt utrymme, inte minst fysiskt eftersom hon hade gjort en stor pappfigur av huvudpersonen Axel i hennes serie, och eftersom hennes diverse medarbetare gick runt i Medley-t-shirtar varav några lottades ut (t-shirtarna alltså), och så fyllde hon år också. Få se om det upprepar sig nästa gång.

Genom närhet uppmärksammade sig också serieräven Olle Berg som var med och startade Galago i slutet på 70-talet. Jag hade nyligen fått honom rekommenderad och läst hans album så det var intressant att se hur han var. Han sålde serieporträtt för 20 kr och muttrade emellanåt om sina hopplösa illustrationsuppdrag som han livligt visade upp. Nästa dag såg vi honom på andra sidan salen (det var tydligen först till kvarn för bordstilldelningen som gällde) där han sålde porträtt för 30 kr. Det är roligt att inte alla på SPX är i 20-årsåldern, det betyder att det finns en framtid för alternativa serietecknare.

Serieaktiviteterna tog dock inte slut med SPX, utan fortsatte på lördagskvällen med NAFS(k):s årsmöte (dvs. Sveriges ankistförening). Jag hade inte varit på något tidigare men läst referaten i (k)uriren som medlem för flera år sen. De verkade alltid ha otroligt roligt med en massa lekar med föreningsformalian som bara en äkta nörd kan uppskatta, så jag såg fram mot att se det live. Väl där imponerades jag först av Olof Siverbos fantastiska förmåga att minnas mig efter att bara ha sett mig i ett par-tre dar för 13 år sen, och tom. mitt namn! Sen hamnade vi raskt i en tutfrågesport (en kul trivialek som man borde införa på SPX nån gång), där vi delade upp oss i två lag med en tuta var. Frågeställaren ställde sen en kryptisk ankistfråga om tex antalet knattar i en viss serieruta medan Stefan Diös flinade fiffigt. Om ingen kunde passerade tutan fram och tillbaka tills rätt svar inställde sig eller frågeställaren tröttnade.

Vi fick också titta på gamla Disneykortfilmer, bla The Mad Doctor från 1933, där Pluto kidnappas av titelpersonen för att få sin hjärna utbytt. Musse försöker rädda honom och måste hitta rätt genom ett labyrintisk spökslott där skelett bakom varje dörr och trappa ständigt snärjer honom. Denna klassiker som jag verkligen kan rekommendera blev tydligen förbjuden i Tyskland för att den var för skrämmande för barn.

Härnäst: Årets SPX-skörd

/Joacim Jonsson