Årets SPX-skörd

Det här året fick jag en tydligare bild av seriefanzin-Sverige än tidigare, mest för att jag fick chans att läsa dem. Vilka fanzin stod ut och vilka förtjänar att nämnas?

När Drömmar Dör av Johan och Karin Rindevall

Detta var det mest ambitiösa fanzinet sett till tekniskt utförande och en av de mest ambitiösa sett till berättandet. Fyra personer presenteras med den gemensamma nämnaren att de känner sig svikna eller rädda när omgivningen visar sidor de inte trodde fanns eller ville tänka på. Det är en väldigt bra idé måste jag säga. Det är något som nästan alla kan relatera till samtidigt som det går att göra intrikata historier av temat som nästan kan vara hur komplicerade som helst och handla om såväl konkreta som abstrakta ämnen: vänskap, religion, gruppen, döden, mm. Av alla möjligheter handlar dock två av historierna om något så banalt som vanlig heterokärlek, och ju banalare scenario man tar upp, desto mer förpliktigare det att vara originell. Men det är just vad en annan berättelse är, som handlar om en pojke som utan större anledning än en film får dödsångest som inte ens hans mor kan bota. Det verkar också som mest krut har lagts ner på denna berättelse som inte är så förutsägbar som kärleksberättelserna. Men det kan hända att jag missat en del teman och liknande som Karin tipsar oss om att söka efter i efterordet. Jag hoppas att de fortsätter utveckla sitt serieberättande och behåller sina ambitioner. Vilket raskt för oss över till nästa serie.

Breakthrough av Daniel Lenneer

Det här tror jag var det bästa fanzinet jag läste på expot. Titelserien handlar om när Daniel Lenneer skapar sitt mästerverk i form av en animerad kortfilm som dock får dåligt betyg av konstskolan han går på vilket gör honom deprimerad. Det känns som om det är såna här historier När Drömmar Dör försökte skildra. Kan hända blir det mer intressant för att det är realistiskt och inte handlar om kärlek. Det är också möjligt att det speciellt tilltalar en viss åldersgrupp på människor mellan 25-30 som hunnit haft lite livserfarenhet och tvingats överge sin tidigare naivitet om hur världen fungerar.

De andra serierna är innehåller mycket lågmäld humor och nostalgi och är trivsamma och mysiga, lite som att sitta i sin favoritfåtölj och läsa. Det är en konst att lyckas med det också. Han har förresten nyligen släppt ett album, Party med Pluto som det nog är värt att titta närmare på..

Tunguska Special: Glasregn av Tinet Elmgren

Tinet Elmgren har en väldigt driven tecknarstil och Glasregn är en effektivt berättad serie med en hel del intressanta rutlösningar. Bland annat blev jag imponerad av att rutorna på en sida halverades jämte varandra på samma sätt som A-formaten på papper halveras (A4, A5 osv). Jag är också svag för när tecknarna skriver om sina egna serier i fanzinen (ett utmärkt exempel är Finder-serien av Carla Speed McNeil (och vad är inte den ett bra exempel på!)).

Blue Crackers Vol 2 av Aggi och Tea

För oss som växte upp med Nintendo under 80- och 90-talet är Mega Man nostalgi i nästan vilken form den än dyker upp och hur dålig den är. Blue Crackers är dock inte dålig utan mer obegriplig (för oss som inte spelade X-serien förmodligen) men det är svårt att inte ta till sig serierna ändå. Serietecknarna behärskar stilen och fanzinet är professionellt producerat.

Till sist, musiktips: Boss for Leader av Slagsmålsklubben

/Joacim Jonsson