fredag 13 juli 2007

Satans vispefjolla



Har skissat färdigt sidan två och tre. Eller nästan. Det där med språket är fortfarande lite knepigt. Hur tidsenlig ska man anstränga sig för att vara när det gäller svordomar och kraftuttryck? Risken finns att det kommer låta väldigt tråkigt och rent av fånigt om man är alltför historiskt korrekt. Jag läste till exempel nånstans på nätet att vårat flitiga bruk av att strö in ordet "jävla" här och där framför ord, inte hunnit bli riktigt etablerat under 1700-talet. I den mån som det förekom var det tydligen snarare i betydelsen "djävulsk". Om detta är tillförlitliga fakta är jag inte helt säker på, men som synes har jag hur som helst tagit mig friheten att bortse från det i min serie.

Två tidstypiska ord som jag hittills använt mig av är svagsint (= förståndshandikappad) och horkona (= lösaktig kvinna), och de är ju faktiskt inte alltför roliga (och frågan är om vanligt folk verkligen skulle ha använt ett sådant ord som svagsint. Jag har främst sett det dyka upp i kyrkböcker eller juridiska protokoll). Letade runt efter lite mer grova och mustiga uttryck på denna sida men det var rätt klent med den saken. De flesta lät i nutida öron mer gulliga än förolämpande. Vad sägs till exempel om vispefjolla (= toka)?

Våra gamla könsord användes visserligen redan under 1700-talet, men till skillnad från i Sydeuropa användes de inte som förolämpningar. Av någon anledning rörde sig svordomarna i Norden främst inom den bibliska kategorin. Ska man vara historiskt korrekt i den frågan lär det alltså låta hur tråkigt som helst. Inte nog med att folk på den tiden levde i rigida genussystem och var skitigare än till och med jag är när jag varit ensam och inte duschat på en vecka, de hade inte lärt sig svära ordentligt heller.

/Li

måndag 9 juli 2007

Något är på gång


Äntligen har jag kommit igång och skissat första sidan på min nästa serie (den har än så länge inget namn). Det är alltså tänkt att den ska utspela sig under 1700-talet, vilket var den främsta anledningen till att det gått så trögt att komma igång. Det är svårt att få någorlunda realistiska bilder i huvudet av en verklighet som är så avlägsen i tid, språk och värderingar. Nu strävar jag som sagt inte efter att ge en så autentisk bild av det hela som möjligt, utan att berätta en bra historia, men jag vill i alla fall undvika att göra klumpiga, uppenbara snedtramp.

Sedan kan man givetvis fråga sig huruvida korrekt förståelse av äldre tidsepoker är möjlig överhuvudtaget. Enligt hermeneutiken (tolkningslära) är vi till exempel alltid hänvisade till vår egen samtids förståelsehorisont för vad som är möjligt att ta till sig. Kunskap är situationsbunden och vi kan bara förstå, exempelvis 1700-talet, på vår tids vis. Inte på 1700-talsmänniskornas vis. Men detta tänker jag då inte gå in djupare på, för så pretentiös är min serie definitivt inte!

/Li

söndag 8 juli 2007

Är det här en serie?

Ibland har jag funderat på vilken som egentligen var min första serie. Jag har tecknat och hittat på berättelser så länge som jag kan minnas, och serieskapandet pågick länge parallellt med illustrerade skrivna texter. Så vitt jag kan komma ihåg fanns det ingen monumental vändpunkt där jag plötsligt bestämde mig för att göra ett verk i serieform. Jag brukar dock räkna tio-tolv årsåldern som den ålder då denna uttrycksform började etablera sig som den dominerande hos mig, så de första serierna bör ha dykt upp strax innan. Häromdagen slog det mig emellertid att det kanske gick att gå ännu längre tillbaka, beroende på hur man definierar serier. I Serier - den osynliga konsten definierar till exempel Scott McCloud serier som

Uttrycksform som består av sidoställda, föreställande och andra bilder i avsiktlig sekvens, vilka syftar till att förmedla information och/eller framkalla ett estetiskt gensvar hos betraktaren.

Använder man sig av den definitionen skulle alltså mina tidigaste ordlösa berättelser kunna klassas som serier. Som nedanstående exempel tecknat när jag var ungefär fem år.
Spöket Kim får (bokstavligen) sparken från sitt jobb


Spöket Kim blir arg

Spöket Kim sätter på sig ett par boxhandskar

Spöket Kim springer tillbaka

Spöket Kim har slagit ner personen som sparkade ut honom och är glad igen

Ja, visst kunde man redan då se vilken begåvning jag var. ;)

/Li

lördag 16 juni 2007

Kärt återseende


Häromdagen införskaffade jag slutligen ett seriealbum som lyst med sin frånvaro alltför länge i min bokhylla: The Cartoon History of the Universe - From the Big Bang to Alexander the Great av Larry Gonick. Detta album snubblade jag faktiskt över redan i tonåren (fast på svenska då, och då var den uppdelad i två delar, vill jag minnas). Under den här tiden var jag inte så insatt i serier - jag tecknade dem bara - och hade på sin höjd endast nosat lite försiktigt på vuxenseriehyllan på biblioteket. Däremot hade jag ett nördigt intresse för antiken och det forna Egypten, så jag föll pladask när jag fick det här albumet i handen (att det dessutom tog upp episoder ur Bibeln gjorde inte saken sämre). Det stod nog förresten inte ens på seriehyllan, utan var placerad på historiaavdelningen för barn.

Jag har de senaste dagarna suttit och bläddrat igenom albumet med stort nöje. Humorn och teckningarna känns fortfarande charmiga. Jag minns att jag till exempel var väldigt förtjust över hur farao Echnaton (Akhenaton, Akhenaten?), som var en av mina favoriter ur historien, skildrades. Hur han sitter på sin tron med galen blick, gestikulerar vilt och säger: "There is but ONE GOD! One! And guess who his prophet is?" Hehe...
Här är en bild som jag gjort av Echnaton

Nu måste jag skaffa de andra delarna å det snaraste. Jag har bara skummat lite i dem tidigare hos en av mina vänner. Det var förresten i en av dem som jag läste det underbara uttrycket "absolutely sure of nothing" som jag har som underrubrik till min personliga blogg Agnosis.

/Li

fredag 1 juni 2007

Nu börjar det röra på sig


Aldrig kunde jag tro att det skulle vara så knepigt att få tag på bra bilder av hur bondeklassen klädde sig till vardags under 1700-talet. Jag letade på nätet, jag letade på biblioteket, men överallt där det talades om klädedräkter var det främst adelns kläder som det handlade om. Stef skickade mig en länk till en artikel på Wikipedia där vanliga folks kläder i alla fall verkade beskrivas, fast några bra bilder fanns det inte. Efter att ha använt googles bildsök-funktion med varierande sökord lyckades jag tillslut hitta något som kunde vara användbart. Resultatet ser ni här ovan. Hanna (seriens huvudperson som är ungefär tretton år gammal) har något slags underplagg, en lång kjol, förkläde, tunika och en mössa. Demonen Mara är klädd i adelsmannakläder.
Japp. Nu får vi se om det blir någon serie också...

/Li

fredag 25 maj 2007

Magisteruppsats om seriemediet i bibliotekspressen

Idag var jag och lyssnade på ett slutseminarium för magisteruppsatser. Det ingick som ett obligatoriskt moment i kusen som jag läser, men just denna uppsats (som för övrigt var skriven av Magnus Johansson) var intressant eftersom den handlade om hur seriemediet presenterats i bibliotekspressen 1960-1999. Det verkar stämma ändå som en av mina lärare sa; att varje årskull på bibliotekshögskolan brukar ha en handfull serienördar.
Johansson hade gått igenom tre bibliotekstidskrifter, Biblioteksbladet, Bibliotek i Samhälle och Barn och Kultur, och granskat alla artiklar och recensioner som tog upp serier under ovan nämnda år, vilket sammanlagt var över hundra stycken. Ett synnerligen gediget arbete.

Resultatet visade att de negativa omdömena befann sig i majoritet under 60- till 80-talet, även om det samtidigt nästan alltid funnits en acceptans av seriemediets potential. Kritiken var ofta ideologisk och rörde de värderingar som serierna sades förmedla (våldsromantik, rasism, förlegad kvinnosyn, etc). Som vanligt var det omtanken om det uppväxande släktet som stod i fokus. Serieläsning kunde enligt vissa leda barnen till våld, kriminalitet och pornografikonsumtion. Serier klumpades även ofta samman med "skräpkultur" och ställdes som motsats till den goda läsningen av böcker. Författaren jämförde detta med den låga status som romanen länge innehade i förhållande till dramer och lyrik, innan den slutligen blev fullt accepterad under 1800-talet.

Under 90-talet avtog kritiken och en mer positiv syn på serier verkar ha etablerats (dessutom var det nu istället videovåld och dataspel som var de nya hoten mot barn och ungdomar). Det faktum att serier är något som även kan vara riktat till vuxna verkar även ha framgått lite tydligare på senare år.
Författaren tillade att de flesta som engagerat sig i seriefrågan inte kommit från biblioteksvärlden och ställde sig frågan ifall bibliotekarier generellt sett var ett ovanligt oengagerat släkte, vilket väckte en del munterhet från åhörarna. Men det var ju något som man bara kunde spekulera kring...

/Li

lördag 19 maj 2007

Årets SPX-skörd

Det här året fick jag en tydligare bild av seriefanzin-Sverige än tidigare, mest för att jag fick chans att läsa dem. Vilka fanzin stod ut och vilka förtjänar att nämnas?

När Drömmar Dör av Johan och Karin Rindevall

Detta var det mest ambitiösa fanzinet sett till tekniskt utförande och en av de mest ambitiösa sett till berättandet. Fyra personer presenteras med den gemensamma nämnaren att de känner sig svikna eller rädda när omgivningen visar sidor de inte trodde fanns eller ville tänka på. Det är en väldigt bra idé måste jag säga. Det är något som nästan alla kan relatera till samtidigt som det går att göra intrikata historier av temat som nästan kan vara hur komplicerade som helst och handla om såväl konkreta som abstrakta ämnen: vänskap, religion, gruppen, döden, mm. Av alla möjligheter handlar dock två av historierna om något så banalt som vanlig heterokärlek, och ju banalare scenario man tar upp, desto mer förpliktigare det att vara originell. Men det är just vad en annan berättelse är, som handlar om en pojke som utan större anledning än en film får dödsångest som inte ens hans mor kan bota. Det verkar också som mest krut har lagts ner på denna berättelse som inte är så förutsägbar som kärleksberättelserna. Men det kan hända att jag missat en del teman och liknande som Karin tipsar oss om att söka efter i efterordet. Jag hoppas att de fortsätter utveckla sitt serieberättande och behåller sina ambitioner. Vilket raskt för oss över till nästa serie.

Breakthrough av Daniel Lenneer

Det här tror jag var det bästa fanzinet jag läste på expot. Titelserien handlar om när Daniel Lenneer skapar sitt mästerverk i form av en animerad kortfilm som dock får dåligt betyg av konstskolan han går på vilket gör honom deprimerad. Det känns som om det är såna här historier När Drömmar Dör försökte skildra. Kan hända blir det mer intressant för att det är realistiskt och inte handlar om kärlek. Det är också möjligt att det speciellt tilltalar en viss åldersgrupp på människor mellan 25-30 som hunnit haft lite livserfarenhet och tvingats överge sin tidigare naivitet om hur världen fungerar.

De andra serierna är innehåller mycket lågmäld humor och nostalgi och är trivsamma och mysiga, lite som att sitta i sin favoritfåtölj och läsa. Det är en konst att lyckas med det också. Han har förresten nyligen släppt ett album, Party med Pluto som det nog är värt att titta närmare på..

Tunguska Special: Glasregn av Tinet Elmgren

Tinet Elmgren har en väldigt driven tecknarstil och Glasregn är en effektivt berättad serie med en hel del intressanta rutlösningar. Bland annat blev jag imponerad av att rutorna på en sida halverades jämte varandra på samma sätt som A-formaten på papper halveras (A4, A5 osv). Jag är också svag för när tecknarna skriver om sina egna serier i fanzinen (ett utmärkt exempel är Finder-serien av Carla Speed McNeil (och vad är inte den ett bra exempel på!)).

Blue Crackers Vol 2 av Aggi och Tea

För oss som växte upp med Nintendo under 80- och 90-talet är Mega Man nostalgi i nästan vilken form den än dyker upp och hur dålig den är. Blue Crackers är dock inte dålig utan mer obegriplig (för oss som inte spelade X-serien förmodligen) men det är svårt att inte ta till sig serierna ändå. Serietecknarna behärskar stilen och fanzinet är professionellt producerat.

Till sist, musiktips: Boss for Leader av Slagsmålsklubben

/Joacim Jonsson