torsdag 7 augusti 2008

I ringen


I över två månader har jag tänkt att jag borde skriva en liten recension av I ringen av Tiitu Takalo, utan att lyckas ta mig i kragen. Jag är helt enkelt inte bra på att åstadkomma snabba texter. Jag sitter i en evighet och lite till och vrider och vänder på meningarna för att försöka formulera mig så korrekt som möjligt. Idag upptäckte jag dock att Fredrik Strömberg sagt precis det som jag själv ville säga om boken. Att det är en både snygg och välgjord serie med en rakt berättad historia som flyter på bra och som dessutom berör allvarliga ämnen som homofobi. Men som ändå inte riktigt lyckas beröra mig eftersom den saknar något slags djup och problematiserande av situationen. Jag förstår inte varför det var så svårt för mig att få fram. Läs Strömbergs recension istället.

/Li

fredag 13 juni 2008

Dialog

Här är en dialog mellan mig (Joacim) och Li om Adrian Tomines senaste album "Shortcomings" och lite annat serierelaterat. Den följer albumet ganska nära, så bäst är att läsa den med albumet uppslaget. Från början.


L: Inledningen är bra. Man stör sig på hans karaktär. Man stör sig på hans personlighet.

J: Tomine kan ha gömt sina åsikter i en otrevlig person för att slippa stå för dem själv.

L: Man kan sympatisera med vad Ben säger, tex. om att allt inte behöver vara statements, man han framför dem på ett väldigt otrevligt sätt.

J: "I'm in the industry" var en lyckad replik. Hans flickvän vet att han bara är chef över en biosalong, så han har ingen anledning att imponera. Alltså är det hans självbild att han är högre än alla andra.

J: Ben tycker att ras får för mycket uppmärksamhet, men samtidigt har han en fetish för västerländska kvinnor som han inte erkänner. Han är självblind men retoriskt skicklig.

J: Om Bens vän Alice hade varit man hade hon inte varit lika intressant. Jaga tjejer och sånt.

L: Och slåss. Hon blir avstängd.

J: Men att hon inte stöder Ben i hans konflikter är i alla fall originellt och inte kopplat till kön.

J: Ben verkar tro att rasism inte finns för att han själv inte upplevt det. Och finns inte rasism få finns inga raskopplade fenomen, som han dock själv visar prov på.

L: Nästa scen visar att Ben och Mikos relation är skör.

J: Autumn dyker upp. Ben har förmågan att prata skit om allting, men han gör det inte som spoken word som Autumn sysslar med. Han är intresserad istället.

J: Ben förnekar att han är intresserad av någon viss typ av kvinnor, vilket är en självlögn. Han pratar illa om Autumn inför sin flickvän, en vit lögn.

L: I kyrkscenen blir Alice nåt mer än bara Bens bollplank. En egen karaktär.

J: Ben visar att han ur ett historiskt perspektiv inte bryr sig om ras eller folk. De är väldigt avslappnade till det, även om Alice är medveten.

J: "Were you guys arguing, or is that just the way your language sounds?" Otroligt lyckat skämt, speciellt när han upprepar sig samt den tryckta stämningen.

J: Porrfilmsscenen är en nyckelscen. Ben verkar helt omedveten om sin fetish av västerländska tjejer.

L: Ben blir förresten enklare i språket när han blir arg, typ "and... and..."

J: Det är psykologiskt realistiskt. Karaktärerna är över huvud taget väl uppbyggda.

J: Rutan där han tittar in i monitorn efter Autumns slängkyss tycker jag är konstig. Den ger ingen extra information. Jämför med den känslomässigt maximalt effektgivande scenavslutande rutan i scenen efter.

L: Jag håller inte med. Det är bra en avslutning på sekvensen.

J: Vad säger du om flygplanssekvensen? De här "tomma rutorna" är väl ändå klimax i serien?

L: Ja, man ser att det går en massa tid, samtidigt får man inte veta vad som händer.

J: Fast man tror att det är nåt viktigt som händer.

L: Nu hade vi ju läst tredje delen först, så vi vet vad som händer. Hade jag inte läst den hade jag kanske trott att det bara går tid. Men i och med att han tar upp så många rutor så tyder det på att det händer nåt viktigt som man inte får se.

L: Man får ju veta vad som hände längre fram. Det kanske var meningen att man ska undra vad som hände.

J: Det är inga tankebubblor här.

L: Det är inga i hela albumet.

J: Jag menade det. Har du några i dina serier?

L: I den långa självbiografiska och "Sexkomplex" har jag tankebubblor, men inte i de senaste serierna. "Du fattar ingenting" var första serien som jag medvetet varken hade tankebubblor eller textplattor, och den blev ju väldigt populär. Jag har fått för mig att det anses lite finare utan tankebubblor.

J: Och textplattor, är de lika lite värda?

L: Tomine har det i vissa serier.

L: I begravningsserien hade jag helelr inga tankebubblor, men jag visade vad huvudpersonen tänkte genom att visa vad han skrev i sin dagbok.

J: Sista sidan på första delen av "Shortcomings" innehåller en del symmetri, speciellt i de två övre raderna, och speciellt den övre. Skulle du ha tänkt på det?

L: Jag hade kunnat göra det. Hade jag gjort som i första och sista rutan på raden, där han blickar utåt till sidokanterna in i de tomma skåpen, så hade jag ritat en helkroppsfigur i mittenrutan.

J: Det är helt tomt både i garderoben och toalettskåpet. Borde det itne vara halvtomt?

L: Jo, han har nog tagit bort allting för att det ska framgå att tydligt att hon är borta. Annars hade man itne förstått, det hade kunnat se helt normalt ut.

J: Intressant vilka detaljer man måste överdriva för att berätta en effektiv historia, även i en vardagsrealistisk serie.

J: Del två börjar på samma sätt som del ett - med ett kulturarrangemang som Ben ska reagera på. Man ser tydligt att Ben inte är ärlig. Kontrasten är tydlig.

L: Det tänkte jag inte på. Däremot tycker jag att den börjar bra, att man kastas in direkt i händelsen och inte får se nåt av samtalet som första delen slutade med.

J: Tycker du att hans figurer är stela?

L: Alltså, han tecknar i en sån realistisk stil att figurerna inte kan bli mer livfulla.

J: Hur kan du då leva dig in i karaktärerna?

L: Jag tycker inte att det är /för/ stelt och realistiskt.

J: Har du nåt exempel på en /för/ realistisk serie?

L: Jag tycker att "Age of Bronze" är på gränsen.

J: Men den gillar du ju jättemycket.

L: Det beror främst på att den handlar om grekisk mytologi. Sen är det ju bra manus också, men grekisk mytologi är det viktigaste.

L: Någon har beskrivit Tomines serier som serier mer för intellektet och hjärnan än hjärtat.

J: Tycker du att det stämmer?

L: Ja, jag tycker de är mer än bara prat- och relationsserier. De ger mig nåt på ett djupare plan.

J: Men "Shortcomings" är ju /ytligt/ sett prat- och relationsserier. Vari består det djupare?

L: Den tar upp teman som rasism, sexualitet och värderingar i olika grupper. Skillnaden ör att personerna kan prata om intressanta ämnen, så är det oftast inte i relationsserier.

J: Vilka är dina favoritserier av Tomine?

L: Mina favoritserier i "Sleepwalk" är "Hazel Eyes" och "Dylan & Donovan", eller vad den heter.

J: Men där är det inte vad de diskuterar som är intressant utan gestaltningen?

L: Ja, båda de serierna handlar om folk som inte riktigt passar in i sitt sammanhang, i sin familj eller bland sina vänner.

J: Är det utanförskapet som är det intressantaste ämnet i Tomines serier?

L: Ja.

tisdag 29 april 2008

fredag 4 april 2008

Sjung, o gudinna...

Age of Bronze av Eric Shanower är en mästerlig serie. Punkt. Nämen, allvarligt talat, jag (Li) är nog egentligen inte lämpad att ge en rättvis bedömning av denna serie, med tanke på att jag är ett överentusiastiskt fan av grekisk mytologi (eller så kanske det är just det jag är).

Age of Bronze är historien om det trojanska kriget. Den är planerad till att sträcka sig över sju volymer, varav tre hittills finns utgivna. Det trojanska kriget är en välkänd klassiker och har givetvis återberättats åtskilliga gånger, men Shanowers skildring känns speciell i flera avseenden. Till att börja med är historien placerad i sin "rätta" historiska kontext. Homeros anses ha författat Iliaden (som redogör för några specifika händelser under det trojanska krigets tionde och sista år) någon gång under 700-talet fvt, men antikens greker var övertygade om att detta byggde på verkliga händelser som hade ägt rum runt 1200-talet fvt, under vad som idag kallas för bronsåldern. Följaktligen utspelas Age of Bronze (som namnet antyder) under bronsåldern istället för i klassisk antik miljö.

Shanower har lagt ner ett imponerande stort researcharbete för att få det hela så historiskt korrekt som möjligt. Enligt Iliaden tillbad grekerna och trojanerna samma gudar, trots att Troja ansågs ha legat i vad som idag är Turkiet. När trojanerna i Age of Bronze talar om sina gudar har Shanower därför istället tagit in de gudomligheter som dyrkades i det området under den tiden.

Vad beträffar Shanowers teckningsstil är den alldeles på gränsen till att vara för realistisk för min smak. Teckningarna är oerhört noggranna och detaljerade på ett sätt som gör att de ibland känns "tunga". Lyckligtvis lättas de ibland upp av mer cartoonaktiga inslag. Till exempel nedanstående sekvens:

Från Age of Bronze 3A - Betrayal


En annan sak som är speciellt med Age of Bronze är att alla övernaturliga inslag är bortskalade. I Iliaden är gudarna högst verkliga och ingriper flera gånger i människornas liv, men i Age of Bronze är allt reducerat till en nivå där man lika gärna kan tala om drömmar, fantasier och lyckliga/olyckliga sammanträffanden. Shanower lyfter istället fram människorna och deras relationer till varandra. Jag är imponerad av hur han lyckas porträttera dem på ett sätt så att de verkligen känns levande. Trots myllret av karaktärer har de flesta ändå någon form av individuella drag som gör att de sticker ut. Detta medför visserligen även en ganska vemodig stämning för den som är väl förtrogen med historiens utgång och känner till vilka tragedier som väntar.

Kort sagt, Age of Bronze är en otroligt genomarbetad och medryckande serie som vann mitt hjärta redan efter den första volymen.

/Li

lördag 5 januari 2008

Bra initiativ

The Portent (eller Järtecknet som den borde hetat på svenska) av Peter Bergting är en snygg serie. Färgsättningen, nyanserna och skalorna är helt oklanderligt genomförda - speciellt kontrasten mellan varmt gulrött och kallt blått. Rutkompositionen är även den lyckad, med till exempel flera breda smala rektanglar ovanpå varandra innehållande bara ett par ögon etc. Detta är det bästa med serien.

I övrigt verkar hela berättelsen ganska stel och distanserad, mer som om den vore berättad än gestaltad, fastän man faktiskt kan se vad som händer i rutorna. Kanhända jag är ovan vid episka fantasyserier, men Bone hade mycket mer nerv och känsla i sig. Men det kanske är orättvist att jämföra med en sådan mästerlig serie (åtminstone innan den blev mer konventionell).

Epik blir lätt platt som en serie litografier om man inte har någon anledning att bry sig om karaktärerna. För att lyckas med det krävs (helst gestaltad) bakgrund och helst även perspektivskiften eller förändringar/utvidgningar av sammanghanget av typen lilla livet på landet -> något stort hot som påverkar hela världen. Det bör finnas en viss tröghet eller långsamhet i det också för att känslan av det tidigare mindre sammanhanget och därpå följande förändring/utvidgning ska kunna sjunka in ordentligt. I denna serie går dock det episka för fort. Allt verkar dessutom hända på några få dagar. Å andra sidan riskerar det bli "the neverending story" av det (som Bone till slut inte blev).

Det högdragna språket är också något som bidrar till det stela intrycket. Ett sådant språk passar bättre i poetiska sammanhang som trollformler eller återberättandet av en myt, men inte riktigt i löpande dialog. Dock - man vänjer sig väl förr eller senare vid allt (om man inte redan gett upp vill säga).

I handlingen är det två saker som står ut. En av dem är trädanden som håller i barnet som offrats till den och hur den sidohistorien utvecklade sig. Det var något överraskande att de lämnade barnet som sedan "dog" (eller så har jag läst för lite fantasty). Men just det kan nog ändå sägas vara det mest dramatiskt effektiva händelseförloppet.

Den andra saken är de två andarna som är positivt inställda till huvudpersonen Milo. De två är ett bra exempel på det sammanhangsskifte som jag nämnde tidigare - bifigurer som plötsligt spelar huvudrollen och ändrar historiens förutsättningar. Gärna mer sånt!

I övrigt anser jag att fler tecknare och manusförfattare bör samarbeta med varandra. Det är ovanligt att en människa är bra på bägge två.

/Joacim Jonsson

Önskningar inför 2008

Staffars Seriers Blog har uppmanat bloggande serietecknare att berätta om sina önskningar inför serieåret 2008 och vad man tror kommer att hända. Vet inte om jag har så mycket nytt att komma med, men mina önskningar är följande:

Att serier börjar tas på större allvar och inte ständigt ges ett lägre kulturellt värde än film och litteratur.

Att flera förlag satsar på att ge ut serier.

Att det ska finnas en mångfald av teman och genrer bland det som ges ut.

Även om en stor del av Galagos serier inte tilltalar min personliga smak, så ansluter jag mig i förhoppningarna om att deras internationella satsning lyckas, då det vore trevligt ifall svenska serier blev lite mer kända utomlands.

Att intresset för manga leder till att det även tas in japanska alternativserier som är riktade till en mer vuxen publik.

Att min seriebok Det är inte så här det ska vara får ett någorlunda varmt mottagande (och att min familj förblir lyckligt ovetande om den). ;)

Vad jag sedan tror kommer att hända är mycket svårare att säga. Där står jag nog över tills vidare.

/Li

onsdag 12 december 2007

Koncentrat av mänskliga tillkortakommanden

Adrian Tomine är en av mina absoluta favoritserieskapare. Jag tycker att han både är en oerhört skicklig berättare och tecknare (möjligtvis kan man anmärka på att hans stil ibland känns aningen stel och realistisk och att lite mer expressiva ansiktsuttryck inte skulle vara i vägen i de situationer då karaktärerna känner riktigt starkt). En annan sak som jag gillar med Tomines serier är att de påfallande ofta handlar om personer som avviker från omgivningen, som inte riktigt fungerar socialt eller är vad många skulle kalla för "misslyckade".

Shortcomings är, så vitt jag vet, Tomines första serieroman (nu använder jag ordet serieroman i betydelsen av att det är en enda, lång, sammanhållande berättelse, till skillnad från hans tidigare novellsamlingar. Men jag är lite osäker på vad som egentligen karaktäriserar en serieroman). Handlingen kretsar kring Ben Tanaka som på ytan har ett ganska "lyckat" liv. Han har anställning vid en biograf och bor tillsammans med den fasta flickvännen Miko. Redan från början blir man dock medveten om att situationen är rätt skör och håller på att falla sönder. Ben har en överdrivet kritisk och okänslig attityd, och verkar dessutom ha en lite fetischistisk dragning till det vita västerländska skönhetsidealet, varav hans flickvän gör en väldigt stor sak av i synnerhet det senare. Ingen i berättelsen är egentligen skildrad som helt sympatisk.
Ett koncentrat av mänskliga tillkortakommanden.

Nu får det vara nog med realism. Nästa gång blir det Age of Bronze och The Portent.

/Li

tisdag 11 december 2007

BOP

Egentligen kanske jag borde avliva den här bloggen, med tanke på hur sällan som jag tar mig tid att uppdatera den. Att Joacim nästan aldrig skriver i den heller gör inte saken bättre (och det var ju det som var själva poängen med att vara två om bloggen, att den därigenom skulle uppdateras tillräckligt ofta). Det senaste som jag läst i serieväg är i alla fall Box Office Poison av Alex Robinson och Shortcomings av Adrian Tomine. Jag får väl säga att jag blev rätt fäst vid båda.

Box Office Poison
är ett imponerande verk på strax över sexhundra sidor och följer en grupp mer eller mindre unga människors liv i New York. Det är små berättelser om vardagens umbäranden, om kärlek, relationer, påfrestande jobb, framtidsdrömmar och jobbiga förflutna. Det hela känns trovärdigt. Robinson har onekligen känsla för dialoger och karaktärerna är porträtterade med tillräckligt stort djup och oemotståndlig charm för att göra berättelserna intressanta (att ett par av dem dessutom är serietecknare gör det än mer charmigt ur min synvinkel). Jag kan annars lätt betrakta historier som endast handlar om vardagliga, mänskliga relationer, utan några mer filosofiska inslag, som mindre intressanta. Men Box Office Poison är en rekommenderad läsupplevelse.

Shortcomings härnäst...

/Li

söndag 7 oktober 2007

Jamen förlåt då

Nu ska jag ge mig i kast med det som jag vanligtvis har så oerhört svårt för: att recensera lästa serieböcker. Under bokmässan i Göteborg köpte jag Jamen förlåt då av Anneli Furmark. Jag har alltid gillat hennes serier rent generellt sedan jag först upptäckte dem i Galago, och betraktar henne som en av de bättre svenska serieskaparna inom den vardagsrealistiska genren.

Jamen förlåt då samlar elva serienoveller av väldigt varierande längd; från de kortaste på bara ett par sidor till den längsta på hela femtio sidor. De är stilla och lågmälda på ett sätt som jag uppskattar. Vi får möta olika människor i vitt skilda livssituationer och följa dem under längre eller kortare tid. Vi får ta del av händelser som utifrån kan verka triviala och betydelselösa, men som för karaktärerna lämnade djupa avtryck. Allt ifrån en liten flickas möte med en man som verkar vara utvecklingsstörd till ett manligt par som besöker den enas frireligiösa föräldrar. Och i de flesta av serierna är det norrländska landskapet påtagligt närvarande med sina skogsklädda berg och sitt skarpa ljus.

Det jag verkligen beundrar hos Furmark är hennes förmåga att beskriva människor i olika åldrar och i så skilda situationer. Själv har jag lite svårt att gå utanför min egen erfarenhet eller det som jag fått mig berättat av andra. Jag börjar direkt oroa mig för ifall det verkligen är trovärdigt.
Det jag möjligtvis skulle kunna invända mot i Jamen förlåt då är att en del av serierna kan kännas lite väl triviala och slutar lite väl hastigt. Som med en axelryckning. Annars är detta ett album som jag varmt kan rekommendera till alla som är intresserade av den lågmälda, vardagsrealistiska genren.

/Li

lördag 8 september 2007

Arbetet går vidare


Den här bilden kommer förmodligen att tjäna som omslag till Agnosis #6. Jag blev väldigt nöjd med den; den är enkel men ändå effektfull. "Med andra ögon" blir med största sannolikhet huvudserien i numret, så det är ytterst lämpligt att ha Hanna och Mara på omslaget (och hoppas att de av mina fans som föredrar vardagsrealism inte kommer bli avskräckta. Eller att eventuella fantasyfantaster blir besvikna på avsaknaden av drakar, svärdsdueller och stora bröst).

Jag har dock betämt mig för att vänta med färdigställandet av fanzinet till efter bokmässan. Eller rättare sagt efter att min bok Det är inte så här det ska vara kommit ut, vilket den i nuläget beräknas göra omkring den 1 november. Skälet till det är givetvis att inte avslöja mer om serien med samma namn, alltså den självbiografiska serien som går som följetång i Agnosis och som kommer publiceras i sin helhet i boken. Det är faktiskt ungefär tjugo sidor kvar på den historien innan den når sitt slut. Och tro mig, the worst is yet to come!

/Li

onsdag 22 augusti 2007

Lågmäld fantasy

Jag har en förkärlek för att citera ur texter och jag upptäckte nyligen att delar av låttexten till "Dreaming Girl" av Bel Canto stämde ganska bra in på min senaste serie "Med andra ögon". Därför kunde jag inte låta bli att göra en slags framsidesbild till serien med citatet ifråga (och här har jag färglagt den lite slarvigt i photoshop. I fanzinet kommer den vara svartvit med skrafferingar och sånt).

En tredjedel av serien är färdigtuschad nu. Jag tar det rätt lugnt eftersom jag inte direkt har nån dead line att passa. Det är inte lika stressigt att komma ut med ett nytt fanzine när man snart ska komma ut med en hel seriebok. Visst, jag skulle kanske kunna svänga ihop Agnosis #6 i tid till bokmässan i Göteborg om jag verkligen ligger i, men... Nja, vi får se...

"Med andra ögon" utspelar sig som sagt på 1700-talet, men den är nog snarare att räkna som fantasy än som historical fiction. Lite grand i samma anda som mina tidigare serier "Mors vincit omnia" och "Gloria sit masturbationi". Lågmäld fantasy skulle man kanske kunna säga. Mänsklig vardag blandad med små övernaturliga inslag. Det är inte direkt några andra serier som fungerat som förebilder, utom möjligtvis Castle Waiting. Min främsta inspiration var nog dock Inger Edelfeldts novell "Som man lär sig sånger" (i samlingen Rit) samt romanen En annorlunda barndom av Iris Johansson som berättar om en autistisk flickas uppväxt på 1950-talet.

Jag ville teckna karaktären Mara i en lite annorlunda stil eftersom hon inte är mänsklig (och kanske inte ens verklig). Det blev en återgång till den teckningsstil som jag hade innan jag började ägna mig mer åt vardagsrealism.

När det gäller övernaturliga inslag tycker jag egentligen bäst om sådana som inte bekräftar någon speciell religion. Att det är mångtydigt och öppet för flera tolkningar, så att säga (vilket påminner mig om hur besviken jag blev över första avsnittet av Babylon 5 - The lost tales, "Voices in the dark", men mer om det någon annan gång). Det är något som jag haft i bakhuvudet när jag gjorde "Med andra ögon", men jag är lite osäker på hur resultatet egentligen blev. Det får läsarna sedan bedöma.

/Li

måndag 6 augusti 2007

Med andra ögon


Min 1700-talsserie är färdigskissad! Den har till och med ett namn nu. "Med andra ögon". Som synes har jag inte kunnat låta bli att tuscha lite på den. Ovanstående bild är ett bra exempel på där Patrik har hjälpt mig med bakgrunden. Han har en märklig talang för att teckna just byggnader och korrekta perspektiv, så klosterruinen är givetvis hans skapelse. Sedan har jag bara fyllt på med växtlighet runt omkring.

För den som är väl insatt i Sveriges historiska lämningar kommer det nog te sig rätt uppenbart att Alvastra kloster i Östergötland är förebilden för ruinen i serien. Jag skaffade massor med bra bilder av platsen, eftersom jag hade föresatt mig att ambitiöst teckna alla bakgrunder själv. Jag kan nämligen teckna byggnader ganska hyggligt (eller åtminstone acceptabelt) ifall jag har foton att gå efter. Snart slog det mig dock att klostret förstås befann sig i ett inte fullt så förfallet skick på 1700-talet som det gör idag, så bilderna var inte till så stor hjälp. Om man sedan råkade ha besök av en person som har äldre arkitektur som ett av sina nördiga intressen, så var det lika bra att låta stoltheten falla.

Jag och Patrik kompletterar varandra ovanligt bra på den punkten. Han har inga problem med byggnader och perspektiv (som han ibland kan teckna direkt ur huvudet), men är totalt blockerad när det gäller att teckna människor och mer runda former. Min styrka ligger istället i karaktärerna och deras minspel, och skogsmiljöer är något av det enklaste som finns, men hus och rumsperspektiv? Jag får liksom inga tydliga bilder i huvudet. Bakgrunder är något man tecknar av nödvändighet, för att det ska se snyggt ut, inte för att det är roligt.

Ibland känns det lite dumt att jag kör med en så pass ren och konventionellt snygg stil. Då måste man ju liksom teckna allting snyggt. Har man däremot en mer naivistisk eller konstnärligt experimentell stil gör det ingenting ifall man har ett hus eller en bil i bakgrunden som är helt åt helvete fel. Men det är väl bara att kämpa på och göra så gott man kan (och när det inte blir bra nog, skaffa hjälp av arkitekturnördar).

/Li

fredag 13 juli 2007

Satans vispefjolla



Har skissat färdigt sidan två och tre. Eller nästan. Det där med språket är fortfarande lite knepigt. Hur tidsenlig ska man anstränga sig för att vara när det gäller svordomar och kraftuttryck? Risken finns att det kommer låta väldigt tråkigt och rent av fånigt om man är alltför historiskt korrekt. Jag läste till exempel nånstans på nätet att vårat flitiga bruk av att strö in ordet "jävla" här och där framför ord, inte hunnit bli riktigt etablerat under 1700-talet. I den mån som det förekom var det tydligen snarare i betydelsen "djävulsk". Om detta är tillförlitliga fakta är jag inte helt säker på, men som synes har jag hur som helst tagit mig friheten att bortse från det i min serie.

Två tidstypiska ord som jag hittills använt mig av är svagsint (= förståndshandikappad) och horkona (= lösaktig kvinna), och de är ju faktiskt inte alltför roliga (och frågan är om vanligt folk verkligen skulle ha använt ett sådant ord som svagsint. Jag har främst sett det dyka upp i kyrkböcker eller juridiska protokoll). Letade runt efter lite mer grova och mustiga uttryck på denna sida men det var rätt klent med den saken. De flesta lät i nutida öron mer gulliga än förolämpande. Vad sägs till exempel om vispefjolla (= toka)?

Våra gamla könsord användes visserligen redan under 1700-talet, men till skillnad från i Sydeuropa användes de inte som förolämpningar. Av någon anledning rörde sig svordomarna i Norden främst inom den bibliska kategorin. Ska man vara historiskt korrekt i den frågan lär det alltså låta hur tråkigt som helst. Inte nog med att folk på den tiden levde i rigida genussystem och var skitigare än till och med jag är när jag varit ensam och inte duschat på en vecka, de hade inte lärt sig svära ordentligt heller.

/Li

måndag 9 juli 2007

Något är på gång


Äntligen har jag kommit igång och skissat första sidan på min nästa serie (den har än så länge inget namn). Det är alltså tänkt att den ska utspela sig under 1700-talet, vilket var den främsta anledningen till att det gått så trögt att komma igång. Det är svårt att få någorlunda realistiska bilder i huvudet av en verklighet som är så avlägsen i tid, språk och värderingar. Nu strävar jag som sagt inte efter att ge en så autentisk bild av det hela som möjligt, utan att berätta en bra historia, men jag vill i alla fall undvika att göra klumpiga, uppenbara snedtramp.

Sedan kan man givetvis fråga sig huruvida korrekt förståelse av äldre tidsepoker är möjlig överhuvudtaget. Enligt hermeneutiken (tolkningslära) är vi till exempel alltid hänvisade till vår egen samtids förståelsehorisont för vad som är möjligt att ta till sig. Kunskap är situationsbunden och vi kan bara förstå, exempelvis 1700-talet, på vår tids vis. Inte på 1700-talsmänniskornas vis. Men detta tänker jag då inte gå in djupare på, för så pretentiös är min serie definitivt inte!

/Li

söndag 8 juli 2007

Är det här en serie?

Ibland har jag funderat på vilken som egentligen var min första serie. Jag har tecknat och hittat på berättelser så länge som jag kan minnas, och serieskapandet pågick länge parallellt med illustrerade skrivna texter. Så vitt jag kan komma ihåg fanns det ingen monumental vändpunkt där jag plötsligt bestämde mig för att göra ett verk i serieform. Jag brukar dock räkna tio-tolv årsåldern som den ålder då denna uttrycksform började etablera sig som den dominerande hos mig, så de första serierna bör ha dykt upp strax innan. Häromdagen slog det mig emellertid att det kanske gick att gå ännu längre tillbaka, beroende på hur man definierar serier. I Serier - den osynliga konsten definierar till exempel Scott McCloud serier som

Uttrycksform som består av sidoställda, föreställande och andra bilder i avsiktlig sekvens, vilka syftar till att förmedla information och/eller framkalla ett estetiskt gensvar hos betraktaren.

Använder man sig av den definitionen skulle alltså mina tidigaste ordlösa berättelser kunna klassas som serier. Som nedanstående exempel tecknat när jag var ungefär fem år.
Spöket Kim får (bokstavligen) sparken från sitt jobb


Spöket Kim blir arg

Spöket Kim sätter på sig ett par boxhandskar

Spöket Kim springer tillbaka

Spöket Kim har slagit ner personen som sparkade ut honom och är glad igen

Ja, visst kunde man redan då se vilken begåvning jag var. ;)

/Li

lördag 16 juni 2007

Kärt återseende


Häromdagen införskaffade jag slutligen ett seriealbum som lyst med sin frånvaro alltför länge i min bokhylla: The Cartoon History of the Universe - From the Big Bang to Alexander the Great av Larry Gonick. Detta album snubblade jag faktiskt över redan i tonåren (fast på svenska då, och då var den uppdelad i två delar, vill jag minnas). Under den här tiden var jag inte så insatt i serier - jag tecknade dem bara - och hade på sin höjd endast nosat lite försiktigt på vuxenseriehyllan på biblioteket. Däremot hade jag ett nördigt intresse för antiken och det forna Egypten, så jag föll pladask när jag fick det här albumet i handen (att det dessutom tog upp episoder ur Bibeln gjorde inte saken sämre). Det stod nog förresten inte ens på seriehyllan, utan var placerad på historiaavdelningen för barn.

Jag har de senaste dagarna suttit och bläddrat igenom albumet med stort nöje. Humorn och teckningarna känns fortfarande charmiga. Jag minns att jag till exempel var väldigt förtjust över hur farao Echnaton (Akhenaton, Akhenaten?), som var en av mina favoriter ur historien, skildrades. Hur han sitter på sin tron med galen blick, gestikulerar vilt och säger: "There is but ONE GOD! One! And guess who his prophet is?" Hehe...
Här är en bild som jag gjort av Echnaton

Nu måste jag skaffa de andra delarna å det snaraste. Jag har bara skummat lite i dem tidigare hos en av mina vänner. Det var förresten i en av dem som jag läste det underbara uttrycket "absolutely sure of nothing" som jag har som underrubrik till min personliga blogg Agnosis.

/Li

fredag 1 juni 2007

Nu börjar det röra på sig


Aldrig kunde jag tro att det skulle vara så knepigt att få tag på bra bilder av hur bondeklassen klädde sig till vardags under 1700-talet. Jag letade på nätet, jag letade på biblioteket, men överallt där det talades om klädedräkter var det främst adelns kläder som det handlade om. Stef skickade mig en länk till en artikel på Wikipedia där vanliga folks kläder i alla fall verkade beskrivas, fast några bra bilder fanns det inte. Efter att ha använt googles bildsök-funktion med varierande sökord lyckades jag tillslut hitta något som kunde vara användbart. Resultatet ser ni här ovan. Hanna (seriens huvudperson som är ungefär tretton år gammal) har något slags underplagg, en lång kjol, förkläde, tunika och en mössa. Demonen Mara är klädd i adelsmannakläder.
Japp. Nu får vi se om det blir någon serie också...

/Li

fredag 25 maj 2007

Magisteruppsats om seriemediet i bibliotekspressen

Idag var jag och lyssnade på ett slutseminarium för magisteruppsatser. Det ingick som ett obligatoriskt moment i kusen som jag läser, men just denna uppsats (som för övrigt var skriven av Magnus Johansson) var intressant eftersom den handlade om hur seriemediet presenterats i bibliotekspressen 1960-1999. Det verkar stämma ändå som en av mina lärare sa; att varje årskull på bibliotekshögskolan brukar ha en handfull serienördar.
Johansson hade gått igenom tre bibliotekstidskrifter, Biblioteksbladet, Bibliotek i Samhälle och Barn och Kultur, och granskat alla artiklar och recensioner som tog upp serier under ovan nämnda år, vilket sammanlagt var över hundra stycken. Ett synnerligen gediget arbete.

Resultatet visade att de negativa omdömena befann sig i majoritet under 60- till 80-talet, även om det samtidigt nästan alltid funnits en acceptans av seriemediets potential. Kritiken var ofta ideologisk och rörde de värderingar som serierna sades förmedla (våldsromantik, rasism, förlegad kvinnosyn, etc). Som vanligt var det omtanken om det uppväxande släktet som stod i fokus. Serieläsning kunde enligt vissa leda barnen till våld, kriminalitet och pornografikonsumtion. Serier klumpades även ofta samman med "skräpkultur" och ställdes som motsats till den goda läsningen av böcker. Författaren jämförde detta med den låga status som romanen länge innehade i förhållande till dramer och lyrik, innan den slutligen blev fullt accepterad under 1800-talet.

Under 90-talet avtog kritiken och en mer positiv syn på serier verkar ha etablerats (dessutom var det nu istället videovåld och dataspel som var de nya hoten mot barn och ungdomar). Det faktum att serier är något som även kan vara riktat till vuxna verkar även ha framgått lite tydligare på senare år.
Författaren tillade att de flesta som engagerat sig i seriefrågan inte kommit från biblioteksvärlden och ställde sig frågan ifall bibliotekarier generellt sett var ett ovanligt oengagerat släkte, vilket väckte en del munterhet från åhörarna. Men det var ju något som man bara kunde spekulera kring...

/Li

lördag 19 maj 2007

Årets SPX-skörd

Det här året fick jag en tydligare bild av seriefanzin-Sverige än tidigare, mest för att jag fick chans att läsa dem. Vilka fanzin stod ut och vilka förtjänar att nämnas?

När Drömmar Dör av Johan och Karin Rindevall

Detta var det mest ambitiösa fanzinet sett till tekniskt utförande och en av de mest ambitiösa sett till berättandet. Fyra personer presenteras med den gemensamma nämnaren att de känner sig svikna eller rädda när omgivningen visar sidor de inte trodde fanns eller ville tänka på. Det är en väldigt bra idé måste jag säga. Det är något som nästan alla kan relatera till samtidigt som det går att göra intrikata historier av temat som nästan kan vara hur komplicerade som helst och handla om såväl konkreta som abstrakta ämnen: vänskap, religion, gruppen, döden, mm. Av alla möjligheter handlar dock två av historierna om något så banalt som vanlig heterokärlek, och ju banalare scenario man tar upp, desto mer förpliktigare det att vara originell. Men det är just vad en annan berättelse är, som handlar om en pojke som utan större anledning än en film får dödsångest som inte ens hans mor kan bota. Det verkar också som mest krut har lagts ner på denna berättelse som inte är så förutsägbar som kärleksberättelserna. Men det kan hända att jag missat en del teman och liknande som Karin tipsar oss om att söka efter i efterordet. Jag hoppas att de fortsätter utveckla sitt serieberättande och behåller sina ambitioner. Vilket raskt för oss över till nästa serie.

Breakthrough av Daniel Lenneer

Det här tror jag var det bästa fanzinet jag läste på expot. Titelserien handlar om när Daniel Lenneer skapar sitt mästerverk i form av en animerad kortfilm som dock får dåligt betyg av konstskolan han går på vilket gör honom deprimerad. Det känns som om det är såna här historier När Drömmar Dör försökte skildra. Kan hända blir det mer intressant för att det är realistiskt och inte handlar om kärlek. Det är också möjligt att det speciellt tilltalar en viss åldersgrupp på människor mellan 25-30 som hunnit haft lite livserfarenhet och tvingats överge sin tidigare naivitet om hur världen fungerar.

De andra serierna är innehåller mycket lågmäld humor och nostalgi och är trivsamma och mysiga, lite som att sitta i sin favoritfåtölj och läsa. Det är en konst att lyckas med det också. Han har förresten nyligen släppt ett album, Party med Pluto som det nog är värt att titta närmare på..

Tunguska Special: Glasregn av Tinet Elmgren

Tinet Elmgren har en väldigt driven tecknarstil och Glasregn är en effektivt berättad serie med en hel del intressanta rutlösningar. Bland annat blev jag imponerad av att rutorna på en sida halverades jämte varandra på samma sätt som A-formaten på papper halveras (A4, A5 osv). Jag är också svag för när tecknarna skriver om sina egna serier i fanzinen (ett utmärkt exempel är Finder-serien av Carla Speed McNeil (och vad är inte den ett bra exempel på!)).

Blue Crackers Vol 2 av Aggi och Tea

För oss som växte upp med Nintendo under 80- och 90-talet är Mega Man nostalgi i nästan vilken form den än dyker upp och hur dålig den är. Blue Crackers är dock inte dålig utan mer obegriplig (för oss som inte spelade X-serien förmodligen) men det är svårt att inte ta till sig serierna ändå. Serietecknarna behärskar stilen och fanzinet är professionellt producerat.

Till sist, musiktips: Boss for Leader av Slagsmålsklubben

/Joacim Jonsson

fredag 18 maj 2007

Det här med research



Blev meddelad genom Seriefrämjandet att Per Demervall skulle hålla en föreläsning på Skogås bibliotek i Huddinge om hur han rekonstruerar miljöer från 1700-, 1800- och 1900-talet i sina serier. Satan, den skulle jag verkligen ha behövt gå på! Jag planerar ju att göra en serie som ska utspela sig någon gång under 1700-talet. Ingenting komplicerat visserligen, men jag är en sån där person som gillar att vara någorlunda historiskt korrekt när det gäller arkitektur och klädstilar. Hur människorna verkligen levde och tänkte anser jag att det är närmast omöjligt att ge en autentisk bild av, men jag brukar helst vilja hålla mig så nära den mentalitet och de rådande idéströmningarna under epoken ifråga, som det går. Och det kräver ju en del research, vilket innebär att jag tyvärr inte åstadkommer lika många serier i historisk miljö som jag skulle vilja.

Nåja, min planerade serie är som sagt ganska enkel. Handlingen kretsar främst kring en dialog mellan två personer. Jag hade även turen att hitta en gammal gård från 1700-talet här i Borås att använda som modell. Det är den ni ser på bilderna ovan. Dörren jag sitter vid är inte ytterdörren utan den speciella dödingdörren som endast brukades till att bära ut gårdens döda igenom. När B-uppsatsen är färdig ska jag även ta mig tid att läsa på lite mer om svenskt bondeliv under den här tiden. Fast om någon som läser den här bloggen skulle råka sitta inne med en massa kunskaper på området får denna gärna höra av sig.

/Li